torsdag, november 17, 2005

Vinterljus

I Kiruna, som varit, och i många avseenden är, en föregångsstad, har ett ljuscafé öppnat. Där kan man fylla på både sitt koffein och sitt melatonin. Om detta berättar NSD idag.

Gästerna kläs i vitt, innan de går in och fikar. En timme bör man stanna, för att ljuset skall göra verkan. Kaféet heter Julianas Under. Fint namn, med dubbelmening. Ägaren har nämligen placerat sitt kafé på övervåningen till sin underklädesbutik.

När jag som barn bodde i Kiruna, hade vi möjlighet till ljusbehandling varje tisdag under de mörkare vintermånaderna. Detta var tidigt 50-tal. Det var ett stort solarium, där barnen lekte i sandlåda och mammorna satt på små soffor runt väggarna. Alla iförda sådana där små solskyddsglasögon. Jag kommer inte ihåg hur länge man satt där i sandlådan, men det har i alla fall fastnat i minnet och jag kan närsomhelst frammana den speciella doft som fanns där.

Det vore kul om någon annan av mina läsare har varit med om samma sak. Tyvärr har jag inte hittat någon vidare dokumentation om detta, förutom en artikel i Lärartidningen. Den beskriver hur en del skolbarn fick 'högsolsbad' om de led av skrofulos(?).

Efteråt var det härligt att sitta på sparkstöttingen och åka hem. På den tiden fanns spårvagnar i Kiruna. Spåren var inte nedsänkta i gatan, utan såg ut som en normal järnväg. I backen hemåt Samuel Mörtgatan, där vi bodde, körde mamma sparken mellan spåren. Det tyckte jag var jättekul, eftersom det guppade så roligt på syllarna.

Undrar om de där kvartslamporna skulle vara godkända nuförtiden. Men jag lever ju i alla fall.

2 kommentarer:

Unknown sa...

Hej,
Efter 13 år har du fått "napp"! Jag har suttit i den där sandlådan med "glasögonen" som liten. Huset står fortfarande kvar och jag har alltid kallat det gamla BVC fast det kanske inte var det.
Jag har precis varit uppe och tagit farväl av min barndoms stad tillsammans med mina barn. Jag är född 1951 i Kiruna och vi flyttade 1960 söderut. Vi bodde strax intill "gamla BVC" på Villastigen och tidigare på nuvarande Linnéstigen (har för mig att den vägen hette något annat på den tiden). Centralskolan var ju riven tyvärr men i övrigt var det ändå en hel del man kom ihåg. Grävskoporna arbetar sig så sakteligen opp mot Björkbacken.Tårarna sprutade en hel del under vistelsen men jag gick ned på knä och kysste marken innan jag återvände söderut.

Varma hälsningar

Anna Berglund

Bert Bodin sa...

Tack Anna! Kul att mitt inlägg fått dig att minnas. Men hur hittade du det?