Vägen ut till stillheten. Ett hus i skogen. Vi kommer fram redan vid elvatiden på förmiddagen. Novembersolen står lågt och skickar kopparstrålar genom granarnas grenverk. Det luktar nysnö och friskluft. Fåglarna sitter och väntar på att vi fyller på i fröautomaterna. Vi installerar oss själva först. Mamma i gästrummet. Brasa i kaminen. Mat i kylen. En kopp kaffe med mina vilda bullar, innan vi går ut igen. Det är verkligen vinterstämning, trots att det bara är november. Havsisen sjunger, kränger och buktar sig, som om havet protesterar över att bindas. Det låter som åska på avstånd, men med en sjungande ton. Mystiskt, överjordiskt.
Jag får ta en extratur in till Råneå för att komplettera inför kvällens middag, som jag skall stå för. Inget märkvärdigt. Det blir min lasagne. Den som jag är världsberömd för. Gjordes första gången 1978 i en stuga tvärs över Rånefjärden. Sedan dess är jag fast, vilket betyder - skall det vara lasagne, så är det jag som skall göra den! Idolskapet fostrar.Recept? Nix pix.
Hemligt.
Men den innehåller rödvin, enbär, svart trumpetsvamp och lite annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar