Det mesta går runt. Hjul. Jorden. Tankarna. Och en del andra företeelser. Undrar hur länge till som alla grabbar som går och väntar på att föda profeten Muhammed på nytt skall behöva vänta. Jag menar, så att de kan hissa upp brallgrenen åtminstone någon decimeter ovan fotknölarna. Snubbelrisken är uppenbar. Aldrig hade jag väl trott att Gällivarehänget skulle bli en sådan succé.
Men det var inte det jag skulle berätta.
Hela min uppväxt på femtio- och början av sextiotalet åkte vår familj iväg till fjälls. Ofta blev det den lilla fjällstationen i Katterjåkk, 2 km öster om det mer kända Riksgränsen. Det blev både vinter och höst.
På den tiden fanns inte ens radio i den trakten. Alltså inte ens en radiosändning från den enda kanal som då existerade hördes. Men i sällskapsrummet på övre våningen stod i vilket fall en radioapparat. En trådradio.
Så var det. Man kunde lyssna på väderrapporten, grammofonmusiken, eller kanske högmässan. (Ja, det sistnämnda var inte så aktuellt, förstås. Vi är inte så kyrkliga i min släkt. Men mamma blev ändå lite bestört när hon en regnig söndag upptäckte mig och min kompis spelandes kort, när ett par allvarliga damer och herrar satt vid bordet intill och lyssnade på högmässan. Mamma förpassade oss direkt därifrån. Men med ett fniss.) Radio sändes alltså över telenätet. Det var i alla fall utbyggt.
Det fanns från centralt håll klara ambitioner att bygga ut trådradion till avlägsna trakter av Sverige. Men tekniken hann tydligen ifatt, och Marconi kunde bli stilla i sin grav i full förvissning om att hans idé ändå var överlägsen. Radio skall sändas genom luften.
Men nu är vi tillbaka.
Marconi får antagligen ge upp. Lars Magnus Ericsson och Graham Bell tar över igen.
Läs mer om:
Trådradiosatsningen på femitotalet.
Guiglielmo Marconi.
Andra bloggar om: Radio, Marconi, Rundgång
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar