Jag går över klipporna. Tänker på att de slipats av inlandsis. Då ännu under havsytan. Haparandamonzonit - en bergart unik för världen. Den finns bara här. Vilken märklig slump. Hård. Varm av solen. Kall av regnet. Till synes beständig.
Fast jag vet. Den förändras. Hela tiden. Nöts. Poleras. Av vind och vatten. Av strandkrypan, fyra centimeter reslig blomma, som spränger upp ur en liten spricka.
*****
(Klicka gärna på bilderna, för bättre närvarokänsla. Du kommer inte att ångra dig.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar