”Nu står jag så att jag ser sjön där borta. Är jag rätt då?”
Jag försöker föreställa mig hur det såg ut, där poliskillen står.
”Vad hade du för utsikt, när du hittade granaten”, frågar han.
”Det var dimmigt”, säger jag, och han skrattar till.
”Jaha! Det var ju typiskt. Men det är några små sel här nere i bäcken. Kommer du ihåg om det var i närheten av dem?”
Hur skall man minnas. Jag är nog ett rätt uselt vittne.
”Nja… Jag tror du är lite för långt inne i Norge”, säger jag. ”Du måste nog gå tillbaka mot gränsen ett stycke. Jag vill minnas att det var precis där sluttningen planar ut.”
”Jaha, jaså det tror du.”
”Jo. Alltså jag vill minnas att det bara var ett tio-femtontal meter från de där redbullburkarna jag hittade.”
”Ja, dom hittade vi snabbt. Det såg förjäkligt ut.” Hans kollega säger något i bakgrunden.
”Min kollega här frågar om färgen på granaten.”
”Rostbrun.”
”Ja du förstår – vi har bara fått en svartvit bild faxad till oss. Hur stor är den egentligen?”
”Tja, sisådär … (jag tänker efter)… Som en skollinjal. Om du kommer ihåg hur långa de var.”
”Jodå. Men då vet jag lite mer. Vi söker vidare.”
”Okej. Lycka till igen, då.”
”Tack och hej”. Han låter trots allt rätt hoppfull.
Och jag funderar vidare på hur jag skall kunna hjälpa dem.
*****
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar