onsdag, januari 31, 2007

Regionreformen igen

Ville bara passa på att lägga in ytterligare information om Ansvarskommitténs betänkande om den nya regionindelningen.

Den här gången är det Stefan, som bloggar om saken. Han är dessutom sakkunnig, eftersom han sitter med i kommittén.

(Länken kom inte med i mitt ursprungliga inlägg, vilket jag inte upptäckte förrän ikväll. Beklagligt!)

Luleå, sista januari kl 12:07

"Smakade det bra", frågar Robbie.
"Vet inte", svarar jag, med mitt för tillfället gravt tillbakabildade smak- och luktsinne. "Men jag blev mätt".
Annat kan jag inte säga om den mozarellafyllda kycklingfilén med potatis- och sparriskompott och tomatchutney.
"Vill du inte ha en cappucino", frågar han.
"Pärlor för svinen", replikerar jag. "Tar den hellre en annan gång."

Precis när jag skall gå kommer A och E.
"Va, skall du gå nu, när vi kommer"?
"Ja, jag är ingen kul person idag."
"Du ser inte kry ut", säger E.
"Så farligt är det inte ändå", säger jag. "En promenad kanske gör susen."

Lätt snöyra och kyligt vinddrag ledsagar mig ner till södra hamnpromenaden.

Långt därute på älven, sitter entusiasterna.

Jag huttrar till, och går hem.



Andra bloggar om:

Vinst eller förlust

Kartan kommer att ritas om. Sverige kommer inte att vara sig likt. Ett förslag på ny regionindelning är på gång. Ansvarskommitten (bara namnet låter som hämtat från gamla Sovjet) jobbar med en del olika modeller, som tydligen kommer att redovisas om någon månad. Lite klädsamt har man förstås också läckt ut en del kittlande information.

Eftersom norra Sverige ligger mig närmast både fysiskt och i tanken, är det förstås den regionen jag funderar kring i detta sammanhang.

Idag har vi län. Länstyrelsen fungerar som statens förlängda arm. De har till uppgift att se till att vi sköter oss, enligt de regler, lagar och stadgar som centralmakten beslutat.

Nu finns förslag på att ta bort länen och bygga regioner istället. En region skulle kunna bestå av nuvarande Norr- och Västerbotten. Eventuellt kan också Jämtland och Västernorrland räknas in. Eller varför inte också Gävleborgs län. Så har vi plötsligt fått ett Norrland!

Fördelar enligt Ansvarskommittén är storleken. Inte ytan, utan innehållet, det vill säga befolkningen. En region skall helst ha mer än en miljon invånare, för att balansera andra regioner, till exempel nuvarande Stockholms län eller Skåne län.

Är "stordrift" bra i alla lägen? Kommer staten verkligen att delegera något större ansvar till regionerna än vad nuvarande län har?

Om det geografiska Norrland blir en region, kommer väl Gävle att bli vår "huvudstad". För längre än så törs väl knappas makten släppa ifrån sig något. 18 mil, som avståndet från Stockholm till Gävle är ju för många ett oöverstigligt mått. Särskilt mentalt. Det är min erfarenhet, 80 mil ännu längre norrut.

Jag har funderat över de här frågorna förr. I september 2005 var ämnet uppe förra gången. Därför tycker jag att ni i Ansvarskommittén skall ta mitt förslag till ert hjärta. Och ni kan även ta er en titt på ett färskare inlägg.

Jag vet att ni läser min blogg!



Andra bloggar om: , , , , , ,

Ansvarskommitténs hemsida.

En annan norrbottnings syn på saken, finner du hos Berndt.

Helt logiskt

Fylltrattar rattar våra kärnkraftverk.
Nja - Så allvarligt är det väl kanske inte.
Men nog höjer man på ögonbrynen, när man får veta hur det kan gå till.

Och sedan har industrin börjat skylla ifrån sig.
"Jamen, vi som jobbar här är ju bara människor!"
"Skall särskilda regler gälla för oss?"

Jo! Definitivt!
(Svaret gäller båda frågorna.)

tisdag, januari 30, 2007

Håll dig i skinnet

 


Programtips 2

Dags för första avsnittet av tolv i en ny svensk polisserie. Nej - Det är inte Beck och Stockholm! Inte heller Wallander och Ystad. Nu gäller det Höök och Luleå. En storsatsning, som kostat 43 miljoner(!!!). Vi får väl se om det är värt pengarna.

Avsnitten är delvis fristående, men ibland hänger 2-3 avsnitt ihop. Huvudpersonen är Anna Höök, som nyligen fått jobbet som länskriminalchef i Luleå. Och naturligtvis mördas det. Till höger och till vänster.

Sen vill jag ju förstås också berätta att, i Annas kök har jag varit, förutom i hennes sovrum. Och i hennes stol på den ruffiga polisstationen har jag också suttit.

Bara så du vet.

SVT1 ikväll klockan 21.00.

Programtips 1

SR P1:s Biblioteket pratade bloggar, och företrädesvis författarbloggar idag. Kan inte säga att jag läser någon av de där bloggarna.

Men du kanske är intresserad? Varsågod!

Själva programmet kan du lyssna på här. (Ibland dröjer det ett tag innan den senaste sändningen läggs ut. I skrivande stund ligger bara förra veckans program under den länken. Prova senare!)

Vi förblir alfabeter

Några analfabeter blir vi inte i alla fall på ett tag. Inte om man läser kommentarerna till mitt inlägg nedan.

LindaLotta är inte ett dugg orolig, men har riktat in sig på en lite annorlunda aspekt:
Det där oroar mig inte det minsta.
Däremot tycker jag det är hemskt med ungar som inte kan skriva läsligt eftersom de endast skriver på tangentbord.
Ens handstil är väl en del av personligheten? Men den måste ju kunna tydas, annars är den inte till någon nytta.

Mitt svar till henne:
LindaLotta: Det där har jag inte ens tänkt på. Men så måste det ju vara. Ja, det blir knepigt att skriva köplistan i fortsättningen om man måste ha datorn i närheten. Fast då har man väl den i telefonen, förstås. Talad. Så att man måste gå med sin egen röst malande i öronen under hela shoppingturen: "3 liter mjölk, jäst, en gurka, lite kålrot, 4 gösfiléer, västerbottenost, hushållspapper, elproppar, chips, lök, ....."

Nä - tacka vet jag papper och penna. Oöverträffat. Enkelt. Överskådligt.

---
En annan har ju vuxit upp i båda världarna, och fått lära sig både välskrivning för hand och maskinskrivning.

Det var bättre förr. Tydligen!

Men nu kommer poängen. I dagens DN skrevs en del om Microsofts nya operativsystem Windows Vista, som släpps till allmänheten idag. "Vista hjälper familjen hålla koll", lyder rubriken.

Och min lilla lustighet om inköpslappen i mitt svar till LindaLotta fick en fantastisk stöttning.

Länge leve handstilen!

(Klicka på bilden från DN,
för detaljer!)




Andra bloggar om: ,

Tisdag

Envis förkylning.
Fint väder.
Och ett upplyftande besök på Arbetsförmedlingen.

Jäklar vilken höjdardag!

måndag, januari 29, 2007

Dina dagar är räknade

Din blogg kommer inte att bli läst. Om 50 - 75 år är vi alla analfabeter. Jo - Det tror språkprofessor Sven Öhman, vilket han redovisar i en debattartikel i DN den 26 januari.

Han menar att vi inte behöver lära oss skriva och läsa, eftersom vi sakta men säkert återgår till ett talat samhälle. Talböcker är ett exempel. Datorteknologi utvecklas mer och mer till talstyrning. Med mera, med mera.

För inte alltför många år sedan ansågs boken dödsdömd. Det var i slutet av 90-talet, om jag inte minns fel. Sedan dess har bokintresset istället ökat explosionsartat. En momssänkning, som debatterades och som också ansågs utan betydelse, fick alla dödgrävares idéer på skam. Det läses som aldrig förr.

Visst - Talboken har gjort sin entré. Och den är väl bra på sitt sätt. Man kan lyssna och samtidigt fixa med något annat. Köra bil, sticka, måla, laga mat. Vi har ju så väldigt ont om tid numera, så vi måste ju göra flera saker samtidigt för att hinna. Till vad?

Nåväl. Då får väl vi bloggare bli talditon. Inte mer med det.

Men jag tror inte skriv- och läskonsten kommer att lida sotdöden på länge ännu. Om all information skulle komma som ljud. Hur skall du då kunna skumläsa(-höra). Hur skall du då få en snabb översikt över t.ex. nyheter.

Och vilka öron skall vi vara utrustade med för att orka lyssna?
På allt!



Här finns debattartikeln från DN

Andra bloggar om: , ,

Förlamat

Mordet på den åttaårige skolpojken i Norrahammar utanför Jönköping är ytterligaren en påminnelse om den sårbarhet, som ett öppet samhälle innebär. Liknande händelser kommer att inträffa även i framtiden. Vi kan inte hindra det till hundra procent, hur mycket vi än skulle vilja. Men nog måste vi kunna ta till lite mer drastiska åtgärder. Någon form av tvångsvård, för en uppenbart farlig person, vilket förstås leder till att han inte kan leva ett normalt liv. Hans eget blir ju heller inte normalt efter detta.

Men hellre det. Då hade kanske ett barns liv fått fortsätta.

---


I förra veckan haffades en drogfyllerist utanför Luleå, sedan han krockat och skadat två personer, som fick föras till sjukhus.

Han försökte dessutom smita från platsen, först med den bil han hade stulit, sedan till fots. Där blev han dock ikappsprungen av några värnpliktiga, som snabbt oskadliggjorde och överlämnade honom till polis. Han togs om hand och fick sova ruset av sig i häktet. Sedan släpptes han.

Dagen efter stjäl han på nytt en bil i Boden och drar iväg, lika hög, på en vansinnesfärd i stan. Krockar och skadar tre personer, varav en allvarligt. Alla fick föras till sjukhus.

Turligt nog (ja jag kallar det faktiskt så) skadades även förövaren. Han klämdes fast i den bil han körde och fick skäras loss. Vårdas nu på intensiven.

De här frågorna väcks hos mig:

Fall 1) Hur kan man friskförklaras, trots att man måste behandlas med tung psykofarmaka. Då är man ju inte botad, dvs inte frisk.

Jag menar inte att alla som äter medicin för sin hälsa borde spärras in. Men uppenbart farliga människor, kan aldrig kallas friska bara för att man tar bort symptomen med livslång medicinering.

Fall 2) En människa som så uppenbart struntar i andra människors väl och ve, borde tas om hand. Inte nästa vecka, inte imorgon, utan omedelbart. Den personen har förverkat sin rätt att vistas ute bland folk tills vidare. Att släppa en drogberusad våldsverkare i tron att han skall bättra sig, eller ångra vad han gjort, vittnar ju om ren dårskap. Tvångomhändertagande på stört. Rehabilitering. Och innan han släpps, skall han vara befriad från drogberoende och med ett bindande avtal på fickan, som säger att om det händer igen så blir straffet dubblat.

Dyrt blir det.
Men frågan är vad det kostar att ha de där fem offren plus honom själv på sjukhus. Det är väl bättre att vi alla betalar lite för hans återanpassning till samhället, än att några få (offren) skall stå för det.

Vems människovärde är mest värt?
Vems integritet skall värnas i första hand?

Säkert kommer jag nu att bli kallad reaktionär bakåtsträvare.
Okej! Då är jag väl det.



Uppdatering: I dagens (30 jan) NSD meddelar polisen "Det fanns ingen anledning att hålla honom kvar". Det är det som jag är så förundrad över. När kommer den anledningen att finnas? Tydligen aldrig. Om man skall vara politiskt korrekt.

Andra bloggar om: , , ,

Mera guld

Nu har det hänt igen. Guld till Norrbotten. I november skrev jag om att Kattilakoski Gastronomi utsetts till Årets krog i Sverige.

Nu har "grannen" stigit upp i rampljuset.

Kukkolaforsen, några mil söder om Kattilakoski, utsågs i förra veckan till Bästa utländska resmål, vid Finlands största internationella resmässa, Matkamessut, i Helsingfors. Det var de finska resejournalisterna, som enades om detta.

Utmärkelsen kneps i konkurrens med New Delhi och Wroclaw i Polen.
Vad nu det är värt.

Jag har lite svårt att förstå.
Men jag är väl hemmablind.



Andra bloggar om:

Ledsen, vänner


Men nu blir det inga pussar på minst en vecka.

Ni får helt enkelt vänta!


söndag, januari 28, 2007

Nu börjas det - För Byggmark

En ny tärnabykomet har dykt upp (eller kanske ner) i utförsåkarvärlden.

Nu är det Jens Byggmark, som efter två segrar på raken, får utstå de imbecilla frågorna från sportjournalisterna.

"Hur känns det....?"
"Hur tänkte du innan....?"
"Hur tänkte du när du kom i mål?"
"Hur går det i VM?"


Och Jens, han bara ler och småskrattar.
Svarar så gott han kan, på frågor som ingen kan svara på.
Men man ser vad han tänker.

Och jag håller med.



Andra bloggar om: , ,

Nu börjar det

Aldrig smakar väl kaffet så gott, som den första koppen för dagen. Har man dessutom sparat sig till efter en tretimmars långpromenad, så blir den inte sämre.

Jag gav mig ut på fjärdarna. Äntligen har vintern börjat likna något vinterlikt. Säsongen för uteaktiviteter startar på allvar, när ljuset återkommer efter den arktiska natten.

Det skrillas, det grillas, det skotras, flygs och promeneras. Staden fixar ju numera en plogad isbana på norra och södra stadsfjärden.
I år har den dröjt, och isen har heller inte den bästa kvaliteten för skridskoåkare. De återkommande tövädren, plus sydliga stormar, som pressar på och bryter upp isen gång på gång på gång, gör det inte enkelt att få till en slät yta. Men hyfsad är den. Sju kilometer brukar den bli, till slut.

När jag kliver iland vid teaterhuset i norra hamnen och går längs hamnpromenaden (vår blivande croisette) mot
Kulturens hus,
sänker sig solen redan.
Då är klockan halv tre.

Jag vandrar hem genom staden, varm och skön. Min förkylning har frusit bort. Ja, näsan har slutat rinna i kylan. Hemma blir jag tvungen byta till torrare kläder, innan jag gör mitt kaffe. En chilibulle till och SR Atlas på webbradion.

Söndagar är rätt hyfsade, även i stan.

Och över alla vakar kulturhusrondellens ishund.


Uppdatering: Egon, som hunden i rondellen heter, är vår kommunhund. Här kan ni läsa mer om denna legend.

Andra bloggar om:

Små, små ord 2

Vad är det för märkligt med ordet intervju? Varför är det så vanligt att folk säger interjuv och interjuva?

Den frågan ställdes i veckans upplaga av Språket i P1.

Professor Lars-Gunnar Andersson besvarade den frågan lite märkligt, tycker jag. Han påstod att vi i svenskan inte hade några ord med ledet -vju. Därför förenklar vi till -juv.

Hos mig restes genast känselspröten och det fick mig att mejla programmet.

Hej!

I det senaste programmet påstods att det skulle vara så svårt att uttala ordet intervju. Slutledet blir istället –juv.

Det skulle bero på att vi i svenskan inte har några ord på med bokstavskombinationen –vju. (???!)

Nu måste jag protestera.
  • stävja
  • klövja
  • klöv(d)jur
Så vad gör ”intervju” så speciellt?

Med vänliga hälsningar
Bert Bodin


Väntar ivrigt på förklaring på varför vi i så fall inte säger klöjuvdr!

Andra bloggar om:

lördag, januari 27, 2007

Och isarna...

.. skall vi bara inte tala om i år. Bedrövligt, med detta hissande upp och ner med vattenståndet.

Vintrarna var vintrare förr.



Kolla även in erfarenheterna som Marge_II fick sig till livs igår.

Brottsplats Rånlandet

Här anstränger man sig. Vill att fåglarna skall må bra. Göder dem med frön, äppelskruttar, talgbollar och annat.

Igår satte jag ut tre smaskiga späckbitar, noggrannt inpackade i ett hönsnät och väl förankrat drygt 2,5 meter upp på en tallstam utan grenar. Tänkte förstås på misstaget jag gjorde förra gången, då jag gjorde samma arrangemang i samma träd som fröautomaten. Det var för enkelt för den hungrige räv, som strök förbi någon gång under natten.

Döm om min förvåning när späckhållaren såg ut på detta sätt i morse. Totalt vandaliserad. Hur i helsike hade räven kommit åt att slita ner dem från den höjden? Jag hade velat se det.

Skam den som ger sig. Fåglarna måste få sitt. Räven har ju möss att ta till. Fram med storstegen. Nu sitter där tre smaskiga svålar igen. Men den här gången fyra meter över marken. Och inga grenar finns att klättra på.

Är det tomt och plundrat nästa helg (Förr om vintrarna räckte sådana där späckbitar i flera veckor.), så tror jag bestämt att vi fått köttätande giraffer i grannskapet.

Eller kanske en Yeti.





Andra bloggar om: ,

Lördag morgon

Frukost i stugan. Radion står på. Ring så spelar vi.

"Och nu skall vi till Härjedalen", säger programledaren, "till Alfta".

"Ja, fast nu ligger ju det i Hälsingland", sade uppringaren.
....

"Hur är det att bo sådär i vinterlandet?(!!??) Åker ni mycket skidor. Har du åkt Vasaloppet.
Det kanske är så att i dina trakter är det vanligare att ha åkt, än att inte ha gjort det"


Vad säger karln? Jag blir tvungen att stanna upp i mitt grötkok och lyssna lite mer ordenligt.

En stund senare har programledaren även placerat den årliga konferensen "Folk och Försvar" i Åre.

Hrmpf! Hur är det fatt, egentligen. Två sakfel och märkliga föreställningar om folk i "vinterlandet", på bara några minuter.

Visst skall man ifrågasätta det som sägs i radio, det som skrivs i tidningar och så vidare. Men är felfrekvensen sådär hög i saker som jag känner till, så undrar jag ju hur många felaktigheter jag serveras, och sväljer, där mina kunskaper inte är lika bra.


fredag, januari 26, 2007

Till vägs ände



Jag tar en kort paus.

Men var inte lugna!
Åter i morgon.

Trevlig fredag.
Posted by Picasa

En första dos allmänbildning...

... kan aldrig skada, så här på morgonkvisten. Läs och lär!


Klippet kommer från tidningen Vi:s februarinummer.

Andra bloggar om: ,

torsdag, januari 25, 2007

Efterlysning

I min inlåda hamnade ikväll ett mejl från en svensk boende utomlands. Han hade börjat fundera över uttrycket "vara om sig och kring sig" och letat efter dess ursprung och egentliga betydelse. Utan framgång - Tills han hittade mig, förstås. Googlar man, så finner man.

Denne man undrar nu om det här uttrycket är allmängiltigt, eller bara något som vi i norra delen av landet använder. (Han själv har anor från Vännäs.)

Jag kan uppriktigt sagt inte svara på den frågan. För mig är det ett helt naturligt talesätt, när man vill beskriva att man "ser om sitt hus" i dess alla olika och möjliga aspekter. Därför slänger jag nu ut frågan här.

Respons önskas, från alla, som känner sig manade.
---

Uppdatering: Egentligen är det nog hela det här uttrycket som det skall handla om: "Man måste vara om sig och kring sig för att få något i sig och på sig".




Andra bloggar om: ,

Till eftermiddagskaffet...

.. tog jag två vilda*) bullar till kaffet.

Ba' för att...











*)Fyllning med kanel, kardemumma och chili. Tala om glöd!

Små, små ord

Ibland är jag rätt petig. Tycker rätt skall vara rätt, även när det gäller småsaker. Språket är ett exempel.

Nu gäller det de små orden 'de', 'dem', 'dom'. Dessa pronomen verkar ibland ställa till det ordentligt i skriftspråket. Vardagligt, eller i talspråk är det sällan några problem.

Låt mig reda ut det hela.

'De' kan alltid göra något
'Dem' kan man göra något för, eller med.
'Dom' kan alltid göra något, till och med för dom andra.

'Dem' kan alltså inte göra något, kan inte vara subjekt. Således aldrig följas av ett verb.
Man kan därför inte skriva; "Dem hade otur, när dem reste till Thailand." Det sker mer och mer ofta, förmodligen i tron att dem och dom är samma sak, i alla lägen.

"De hade otur, när de reste till Thailand för att besöka dem."

Jag använder ofta det vardagliga 'dom' även i skriftspråk och i vardagliga sammanhang. Här på bloggen till exempel. Det är egentligen enklast, eftersom det kan ersätta både 'de' och 'dem'. "Dom hade otur, när dom reste till Thailand, för att besöka dom."

Det tycker jag är okej.

Ibland.



Andra bloggar om:

onsdag, januari 24, 2007

Ett fynd

Upphittat!


Fryst lax

Så har de gjort det igen. Våra duktiga kommunala iskonstnärer har äntligen kunnat placera ut årets djur i stadsparken. Det verkar bli senare och senare för varje år. Växthuseffekten får skulden även denna gång.

En glad lax kommer att glädja både dagisbarn och hemsläntrare från krogen, med sin långa rutschbana på ryggen. Välkommen att prova.

Lägg märke till detaljerna.

Nu får vi bara hoppas att plusgraderna håller till någon annanstans. Tyvärr är "traditionen" sådan, att syd- och västvindar brukar svepa in ungefär två dagar efter att djuret kommit på plats.

Vi får se hur det blir med det i år.
Den här firren leker bäst i dagens väder.
Cirka minus 20.
Klart.
Sol.



Hemligheter och sanningar

Varför finns det inga deckarkungar? Det var inledningsdiskussionen på den välbesökta författarträffen igår kväll. Och hur kan det finnas flera drottningar i Sverige. Drottningen är ju den högsta. Vem slåss om tronen? Och varför skulle kvinnliga deckarförfattare klösa ögonen ur varandra. Tänk er Jan Guillou och Leif GW Persson i en fight. Nä - just det!

Nåväl - Vi fick nöja oss med att de finns, att de forskar, fantiserar och producerar spännande berättelser, utan synbar konkurrens. Snarare råder ett slags läge av ständig "kamratrespons", där man stöttar varandra. Åsa Larsson och Mari Jungstedt var helt överens.

Hur gör man när man skriver. Var börjar man?
"Jag ser en början, en kvinnlig präst som hängts upp i kyrkan. Död. Och sen så ser jag slutscenen i boken, där Rebecka Martinsson står och skriker. Och så tänker jag: 'Vad fan har hänt', och så skriver jag om det." Det är Åsas modell. Och visst fuskar man. I "Svart stig", hennes senaste, flyttar hon liket från ett dike längs vägen mellan Kiruna och Narvik, till en fiskeark på Torneträsk. Och det, bara för att hon blev uppmärksammad på ark-miljön genom en fotobok av Dan Jåma.

Mari ser bara början, och broderar vidare utan att känna till något slut. "Man får se vad som händer." Men miljöerna är verkliga. Platserna kan återfinnas i verkliga livet. Och döden.

Så enkelt! Hm... Man får väl fundera på saken och försöka själv, tänker jag, där jag sitter i den drygt 300-hövdade publiken. Det var fullsatt, och mer därtill. Extra stolsrader hade ordnats framför scenen.

Vad gäller deckarlitteraturens närmande till samhällsskildringar säger båda att de inte tänker så mycket på det. Men handlingarna pågår ju i samhället, så då är det väl en samhällsskildring. "Vi skriver ju inte fantasy eller science fiction." Och det kan man ju hålla med om.

En stor del av arbetet består förstås av research. Hur dör man, av olika slags våld. Hur funkar en polisstation. Hur låter gäss? Det är mycket man måste veta. De kontakter som tas med olika personer kan vara mer eller mindre smickrande för den, som får ställa upp med kunskap.
"Jag känner en keramiker på Gotland, som förskräckt berättade för mig att 'jag läser en så'n ruskig bok. Jag tror det är jag som blir mördad'.... ", berättar kvällens samtalsledare Kerstin Wixe.
"Menar du Lena S (minns inte hela namnet. Min anm.)", frågar Mari Jungstedt
"Jo, precis."
"Haha - Jaså känner du henne. Jo, jag har lite dåligt samvete där."

Åsas tre böcker i Kirunamiljö kommer att följas av tre till. Det är utlovat. Kanske kommer någon av de personer som hon lärt känna i de tidigare böckerna att få mera framträdande roller. Det vet hon inte.


Mari lovar fortsatt spänning från Gotland i sin nästa bok, som kommer till hösten.



Andra bloggar om: , , , , ,

tisdag, januari 23, 2007

Ingenting är kul

Halsen som ett sår. Huvudet tungt. Brevet till det eftertraktade jobbet går segt. Luleå enda alternativ till SF:s blaha-blaha-utbud går i graven. Ingen bio utan popcornssnöande, hamburgeros och coca-colaslafsande smågrisar längre. Nu är det bara att ta på sig mest ovädrade man har om man vill närma sig Filmstaden. Vilket förmodligen resulterar i att man inte går dit överhuvudtaget.

Det blir väl till att köpa en platt-TV. Dyr (där skulle många trevliga biobesök kunna finansieras istället) och onödig. För vem behöver se Elisabeth Höglund i kolossalformat? Eller töntreklam för tyska karameller med ariskt blonda barn, vackra föräldrar och dubbat tal.

"Film är bäst på bio. Ring och rösta på din favoritfilm och vinn en platt-TV", manade Sissela Kyle lakoniskt under Guldbaggegalan.

Ensam sitter jag här med min kaffekopp och lyssnar på radion, som berättar viktiga saker om att en av Luleå Hockeys spelare är skadad och inte kan vara med i kvällens match. Vojne, vojne.

Inte har jag feber heller.

Nä - Det är bara att gå och lägga sig och dra något gammalt täcke över sig.

Men först skall jag fixa biljetter till Boban Markovic-konserten. Sen skall jag mejla min nyuppiffade ansökan till det där drömjobbet, och träffa deckardrottningarna Åsa Larsson och Mari Jungstedt på Kulturens Hus ikväll, efter att ha tittat på Johan Hagelbäcks russinutställning.

Hm!




Andra bloggar om: , , ,

Morgon...

... och himlen är outsägligt blå.
Temperatur -26 och sjunkande.

måndag, januari 22, 2007

Och på månen...


... råder jordsken ikväll.



Alltid något!

Trodde att förra veckans "förkylning" eller vad det nu var, skulle vara det jag skulle råka ut för i år, eftersom jag inte varit förkyld på sisådär fyra år.

Men nu sitter jag här och dricker honungsvatten.
Ont i halsen.
Bakar matbröd.
Söker jobb.
Och inte vann jag något på trisslotten heller.

Men fick hämta 1175 spänn hos bostadsrättsföreningens styrelse.
På grund av låg elförbrukning.

Jojo!


Varför

.. blir det så här. Och varför kan
man inte göra något åt det?

Måste jag gilla Folkpartiet?

Nu diskuteras frågan om elever skall få ha mobiltelefon i skolorna. Regler skall skapas, som ger lärarna rätt att beslagta telefoner. Elever är upprörda, talar om personlig frihet, integritetskränkningar med mera.

Jag måste ställa mig några frågor:

  • Hur resonerar en del vuxna, som ställt sig på elevernas sida? (Elevernas ofta ihåliga argument har vi redan hört.)
  • Hur hjälper vi de elever, som vill ha lugn och ro, utan störande mobilprat? (De finns! Tro mig!)
  • Hur kommer det sig att det gått så långt, att det blivit ett problem? (Hade inte nolltolerans, redan första gången hjälpt?)
  • Hur klarade den unga mänskligheten den fullständiga kommunikationslöshet som måste ha rått i klassrummen, för bara 7-10 år sedan, då mobilerna var sällsynta? (Det måste med dagens mått kunna jämföras med isoleringscell.)
  • Hur betraktas jag? (Teknikfientlig stofil?)
  • Går det över?




Andra bloggar om: , , , ,

söndag, januari 21, 2007

En sak som jag glömt...

.. att kommentera från veckans nyhetsflöde är, att jag tycker Högskoleverket är ena toppenhejare på att utreda saker och få helt oväntade och häpnadsväckande sanningar att lysa klart som de stjärnor på en kall januarihimmel de kan liknas vid.

Eller hur?



Andra bloggar om:

Söndag

Morgon.

lördag, januari 20, 2007

Här står man...

... fjättrad vid spisen, bland pannor, lock, ovispad grädde, vinaigrett, tryffelolja och västerbotten. Och något som rimmar.

Om två timmar har gästerna redan varit här i en kvart.

Svett!


Var fasen...

... rinner Upperudsälven? Den har nu i veckor figurerat i väderleksrapporterna med sitt höga flöde.

Finns inte på någon karta, som jag äger.
Är det ytterligare en av de där Viskan-Ätran-Nissan-Lagan-floderna, som glömts bort av geografiboksförfattarna. Det är ju förfärligt att vi förvägrats ta del av hela vårt arv vad gäller nationellt viktiga vattendrag.


Stilla dagar i Lule'

Vi passerade de unga tjusiga och de äldre lika tjusiga i entrén. De stod med champagneglas i händerna och väntade in att mottagningen för 2006 års Arkitekturspris i övre Norrland, skulle ta sin början.

I garderoben på övre plan blandades vid med litteraturintresserade, mestadels damer, som skulle träffa Kerstin Ekman i Lilla salen.

Men vi, soignerade kvinnor och män i våra bästa år, drog snabbt in i Kulturhusets restaurang för möten med nya och gamla bekanta, vänner, före detta kolleger och framförallt "vår musik". Det var folk- och proggnostalgikväll på programmet. Och visst blev det nostalgi - Men bara frisk och fräsch sådan.



Många möten. Många uppenbarelser; "Men vad gammal han har blivit". "Titta inte - Men bakom dig står... (visk visk) Visst måste det vara ....?"

Musiken drog igång vid niotiden, med Ramaskri, som gjorde sin sista spelning innan denna på Kalix IP någon gång 1978, eller så.
"Känner du till dom där", frågade Johan.
"Nä - Bara till namnet", sade jag.
"Inte jag heller. Men jag tror de är för unga."

Ju längre kvällen led (fel ord egentligen. För ingen led!) desto mognare blev musikerna. Norrlåtars musik suger. Och då menar jag inte i det ordets nya betydelse. Nej, här var det sugande folkmusikrytmer med gamla kända låtar.

Kvällens huvudnummer för mig, blev i alla fall Rekyl. Sveriges bästa band på sin tid. Stämningen steg ytterligare några snäpp. Publikgung, handklapp och allsång.

”Stilla dagar i Lule,
luften är kall
tiden den läker inga sår.
Men kraften är stor
mycket större än du tror,
men den kommer och går.”


Nu börjar publiken blandas upp. Snittåldern sjönk rätt mycket, när "våra" barnbarn plötsligt stod där framme vid scenen och gungade. Jo - musiken håller än. Den är mognare, men lika rå, lika frisk.

"Vi är ingen förlorad generation.
Vi är ingen samling knäckta vrak"


Nej, just det. Och återväxten verkar också finnas.

Frampå småtimmarna gnolar vi hemåt.
Tinnitusen hade fått sig en liten knäck.

Men det var det värt.










Andra bloggar om: , , , ,

fredag, januari 19, 2007

Fjär och närran

Reseprogram i svensk TV, oavsett kanal, är oftast sorgligt misslyckade. Säsong efter säsong utan någon som helst utveckling. Igår såg jag ett inslag i TV4:s variant av "reporters betalda semester", eller vad man skall kalla det. Denna gång i Island.

Hon berättade om dykning i Lake Silfa. För mig hade det dugt med Silfa (eller Silfra, som den vattenfyllda klippskrevan ibland stavas), för den heter inte "Lake"! Särskilt inte på Island, där man värnar om sitt språk. Och visst badade hon också i den Blå Lagunen, på svenska följaktligen Blue Lagoon.

Vidare påstods att "de allra flesta turister som kommer till Island gör det för nattlivets skull". Inte ordagrant, men det var vad hon menade på fullt allvar. Det synar jag. Och så visades de eviga bilderna på partande tjugonåntingåringar.

Lärde vi oss då något nytt?
Nä!

Jo - En sak till.
"Naturen är så vacker", sade hon.
Fick vi se den?
Nä!

Jag bytte kanal, för att slippa Vigors plaskande vid öde stränder i Kambodja.




Andra bloggar om: , , ,

PS. I Gokväll i SVT1 visas ibland fantastiska resereportage. Igår från Rumänien. Himmelsvid skillnad, där nyfikenheten väcks för ett land som från några veckor tillbaka är medlem i EU. Myter spräcktes, nya väcktes måhända. Men det var varken Packat eller Klart.

Panik

Ringande väckarklocka och två, av konstig sovställning, bortdomnade armar.

Det är ingen bra kombination.
Men rätt kul.
För andra.


torsdag, januari 18, 2007

Ljuset återkommer

 
Posted by Picasa

Tomma ord 2

Elproducenter i Sverige måste vara de som ligger i topp (botten) vad gäller bristande trovärdighet. Med fullständigt osviklig omdömeslöshet, med noll pedagogik och minus seriositet hör man av dem då och då.

Nu meddelas att elpriset är lägre än på länge. Gissa varför? Jo, för att det regnat så mycket under hösten.

Det är ju gott och väl. Billigt är bra, när det gäller elkraft.

Men det blir rent löjeväckande, när man erinrar sig Vattenfalls Per Thorins försök att förklara svängningarna under det senast året.

Trovärdighet i nivå med Expressen och Aftonbladet.

Kan man komma lägre?





Andra bloggar om: ,

Tomma ord

I brist på annat gjorde jag något nytt i lördags eftermiddags. Jag lyssnade på Radio RIX. Och då menar jag lyssnade. Inte som en ljudkuliss i bakgrunden, utan med normal volym och med tanke på att höra vad kanalen bjuder.

Tomhet. Det var allt.

Någon enfaldig pratare som kallade sig Baronen hade en lätt (men förmodligen rätt välbetald) uppgift, att med slätstruken röst berätta att han satt där. Så mycket mer var det inte. Sedan spelade han en låt. Å så en jingel "Bäst musik just nu. RIX äffäääm". Och därefter manade han "Sitt kvar. Vi spelar snart din favorit. 45 minuter non stop. De här låtarna får du höra". Snabb förhandslyssning på ett tiotal låtar. Samma tiotal som förra gången han presenterade vad vi skulle få höra - "om en stund". Sen kom en jingel: "Bäst musik just nu. RIX äffäääm". Och hör och häpna, en låt.

De där 45 minuterna musik nonstop var verkligen rätt. Det var 22,5 minuter stop och 22,5 minuter non.

Total enfald. De fåtal låtar som tog sig igenom jinglar och tomprat, var bra. Oftast. Det var inte det. Men ingen var "bäst musik" och ingen var "just nu". Skåpmat från i höstas med lätt mögliga kanter, skulle jag vilja säga.

Stängde av.

Men efter klockan 22 slog jag på radions P4. På lördagskvällar sänds då en av SR:s webbkanaler, nämligen SR Atlas.

Tala om nytt. Fräscht. Okänt. Bra rakt igenom. Inget hade jag hört förr. Det mesta gav mersmak.
Och programledare som pratar.
Med ord.

Inte bara floskler.





Andra bloggar om: ,

Långlunch

Att bo i en medelstor stad har sina uppenbara fördelar. Man har all service och i stort sett samma utbud som en storstad, men på en koncentrerad yta. För mig, som tappat en stor del av mitt sociala liv (jo, arbetet innebär en större social bit av livet än vad man föreställer sig, när man jobbar) är det en stor fördel att till exempel gå ut och käka lunch.

Jag behöver knappast stämma träff med någon. Någon bekant dyker alltid upp och gör en sällskap. Och går jag på "stamstället" träffar jag åtminstone den fina personalen där. Men idag hade A. bokat in mig för lunch, så jag var så att säga säkrad.

Den cajungrillade laxen med klyftpotatis och en god dragonsås hade precis slunkit ner i magen när snygga R. anslöt och ville käka. Då blir man kvar en stund till. Pratar Kulturhusets vårprogram, som hon hade varit på presentation av. Genast bockade jag för ett antal evenemang i huvudet, som nu skall bokas in. Det gäller att vara ute i tid.

H. ansluter till sällskapet. Berättar om kommande uppdrag i Alpes Maritimes i mars. Drömjobb, säger jag bara. Och så blir man kvar en stund till. Påtår på kaffet. R springer tillbaka till jobbet och jag tar en jordgubbs- och chilitryffel. Nästan två timmar blir jag sittande, innan jag slinker iväg till mina ärenden. Nyblivne hotellägaren Aa. smiter in på en espresso, blir presenterad för mina lunchkompisar. De sitter där säkert än.

Själv fullgjorde jag mina kulturärenden, K-huset för att hämta det nya programmet, och Systemet för att förbereda lördagsmiddagen.

Så att säga.



onsdag, januari 17, 2007

Konstigheter

Jo - Det går att kommentera hos mig. Du får antagligen upp en del rappakalja, när du väl klickar "publish", men det är inget att bry sig om.

Räknaren för kommentarerna fungerar heller inte. Därför kan det ses som att ingen har kommenterat. Men där döljs många fina ord. Klicka bara och läs.




Uppdatering: Problemet kirrat kl 19.12. Det var uppdateringar i kommentarssystemet som gjorde att man stängt ner vissa delar av det.

Ryck upp er


Ni ligger efter!
De flesta av er.


Allt enligt Bloggkartan


Helgardering

Förvaring. Vakthållning. Bevakningsföretag.

Ett par grabbar i nioårsåldern sticker iväg från sin organiserade tillsyn. Drar ner till den närbelägna sjön och ut på isen. Den konstiga vintern vi hittills haft kan ju inte resultera i annat än att en av pojkarna lyckas hacka hål med sin hockeyklubba. Isen försvagas och killen trillar i. Han är simkunnig och det hela slutar lyckligt. Han kommer genomblöt tillbaka till personalen på fritids.

Sen kommer stora larmet. Mamman upptäcker vad som hänt. Och vips så blir det tidningssak, krav på ansvar, upprörda känslor, tårar, räfst och rättarting.

När jag var nio fanns inget fritids. Men mamma var hemmafru.
"Då så", säger kanske curlingföräldern. "Då hade ju du din tillsyn."

Vi var ofta ute och lekte. Betydligt mer än dagens ungar, vågar jag lova. Vi var i "spännande skogen", vi var ute på isen på malariaviken. Hu, så farligt! Det honkades*) efter lokaltrafikens bussar. Vi byggde snögrottor, det jumpades på isflak.

Mamma såg inte allt. Var inte med i varje ögonblick. Vi hade inte ens fönster åt gården.

Förra veckans incident med pojken som hamnade i vattnet, är förstås allvarlig, och jag förstår mammans oro. Det slutade lyckligt. Men skall hon någonsin våga anfrötro sin son åt fritidsverksamheten i fortsättningen. Mamman är chockad. Sonen vägrar gå till skolan. Allt enligt tidningsartikeln.

Hur skall en anställd på fritidsverksamheten i så fall vara funtad, för att falla föräldrarna i smaken? Inte bara skall man vara högt akademiskt utbildad, barnskötare, pedagog, psykolog. Man skall dessutom förse barnen med en korrekt, rolig och utvecklande fritid.

Skall man också vara utbildad fångvaktare?
Bygga taggtrådsmurar kring skolan?
Sätta fotbojor på ungarna?

Är det så "fritids" skall fungera?

Nej - Det var inte bättre förr.
Men det verkar inte vara bättre nu, heller.




*) Honka betyder att man tog tag i bussens bakre stötfångare och åkte med på skorna, längs den isiga vägen.

Andra bloggar om: , ,

tisdag, januari 16, 2007

Heltidsjobb

Att vara arbetslös innebär inte att man går och släpar fötterna efter sig hela dagarna, om nu någon trodde det.

I det nätverk som några av oss bildat på eget initiativ med hjälp av Trygghetsrådet, har vi skapat en lista på alla de ställen där man bör lägga in sitt CV, för att finnas tillgänglig.

Givetvis delar jag med mig till andra hugade, att ta del av listan också.

Varsågod. Det gäller att vara med.

poolia
adecco
proffice
Manpower
Cesab
StepStone
Monster
Jobb Eniro
Jobs
Jobzone
Jobbet
Jobbguiden
Recruit
xlntjobs
Karriärguiden
Ekonomijobb
Ledningsjobb
Pedagogjobb
Säljjobb


Satt och bläddrade ...

... i litteraturtidskriften Provins och stötte på följande tänkvärda ord, skrivna av Hanna Widman. De manar till efterföljd.

Doktor Diagnos ordinerar minst ett äventyr dagligen, en liten katastrof vid behov, samt att gå vilse, så ofta som möjligt. Man hittar alltid hem igen, även om "hem" visar sig vara en annan plats än den man tänkt sig.....

... Om du följer dessa vetenskapligt beprövade råd ökar det dina egna möjligheter att leva ett gott liv med jättemånga procent.


Det fanns en hel del andra råd också, men då får du skaffa nr 4 2006 av den utmärkta tidskriften. Eller läsa den på biblioteket.



Andra bloggar om: ,

Och i valet mellan...

... å ena sidan, dijonsenapsstekt strömming med pressad potatis och dillcrème, och å andra sidan paprika- och citruskryddad kycklingfilé med mangoslungad couscous, blandade grönsaker och färsk mango, på mitt lunchställe, så valde jag det senare.

Bara så ni vet.

måndag, januari 15, 2007

Så har naturen...

.. återigen visat vem som bestämmer. Stormen har för, jag vet inte vilken gång i ordningen, rört till det i sydligaste Sverige. Med tragedier som följd, med problem i samfärdsel, el, teleförbindelser med mera. Vår sårbarhet läggs i dagen.

Men jag kan inte låta bli att fundera över hur en del människor verkar tänka.

Vid en tidigare storm (inte den senaste) intervjuades en yngre kvinna, som bodde i ett nybyggt hus, någonstans i Småland. Det var långt till grannar, och det var långt till stan. Man hade alltså valt att bo just precis sådär avskilt. Av egen fri vilja. Ingen bygger väl frivilligt ett hus ute i skogen utan att ha en önskan att bo där.

Nu var det alltså strömlöst. Familjen klarade sig hyfsat, eftersom det inte var särskilt kallt utomhus. Dessutom var ju huset nybyggt och energisnålt.

"Vi håller värmen med stearinljus. Det går, men det är förstås besvärligt".

Jag häpnar! Hur aningslös får man vara, om man bygger ett hus långt från övrig bebyggelse, utan att installera någon form av extra värmekälla? En öppen spis, en kamin, någonting som kan hjälpa till, när elen faller bort. Ursäkta mig - Men jag tycker det låter helkorkat. Att sedan sitta där och gnälla över att man inte har någon ström, är bara patetiskt. Man kan undra om huset var nybyggt eller om ägarna var nyfödda. De kan ju i varje fall inte ha hört talas om de problem som kan uppstå i områden, dit inte fjärrvärmen når.

Och även vid denna storm, verkar en del vara totalt handfallna.
"Det fanns inga gasolvärmare att låna av Ljungby räddningstjänst. Alla var redan utlånade. Hur skall jag göra nu?"

Men hallå! Köp en gasolvärmare så snart som möjligt. Köp ett litet gaskök. Köp hem några gasoltuber. En sovsäck till var och en i familjen kanske också vore på plats. Hur svårt kan det vara?

Och nästa gång manar jag media. Rapportera inget!
Jag vill inte höra om människans dumhet.
Inte en gång till.



Andra bloggar om: , , , ,

Bio logiskt

Visst verkar det bra med biobränsle.
Så mycket skit som produceras i Hollywood, är det väl bra att det kan återanvändas.

Fattar bara inte hur man får in filmrullarna i tanken!



?


Husesyn

Idag var det lite lugnare i Kulturens Hus. Men ändå surrade huset av besökare. Främst i biblioteket och i restaurangerna, så här en måndag vid lunchtid.

Jag smög vidare.

Först en bild från en av konsthallarna.











Passagen mellan konsthallarna.



















Biblioteket.



















Trappa från entréplan till Restaurang Luleå och stora konsertsalen.





















Detalj från biblioteket. Glaskonsten består av tusentals gamla glasögonglas som fogats samman.


Takdetalj i bibliotekets översta våning.

Som en bal på slottet


Äntligen! Efter att frågan om ett kulturhus väcktes i Luleå Kommun 1936 (jo, det står rätt; Det var 70 år sedan!), står huset klart. I helgen var det premiär. Det var inte utan att jag kände mig som Askungen, när trapporna upp till entrén beträddes.

Vilket vackert hus! När jag första gången såg planritningarna var jag besviken. Tur att jag inte fick bestämma den gången, för det här blev mycket bättre, mycket snyggare än jag någonsin kunnat ana.

Ett välkomnande vardagsrum. Mitt i stan. Hela 300 meter hemifrån, visserligen, men man behöver ju lite motion.

Mitt första besök blev sex timmar långt. Konsert med världsartister, såväl som lokala förmågor i allt från kompositörer till de som framförde verken. Sandström, Mozart, Stenhammar, Sjostakovitj, Händel, Bacharach, Nilsson, Legrand, Carmichael; ett litet knippe av de musikskapare som representerades. Fullsatt i stora salen, knappt 1100 platser. Gry Forsell hoppade in emellanåt och ledde vidare.

Det var Piteå musikskolas barn- och ungdomskör. Det var Peter Mattei*). Där var också Malena Ernman*), Rigmor Gustafsson*), Norrbotten NEO, Norrbotten Big Band och Norrbottens Kammarorkester. Ibland vackert så att tårarna nästan trillar, (Ombra mai fu, med Malena Ernman), ibland lite väl påfrestande med experimentell, atonal jazz. För det mesta bara sagolikt. Som en bal på slottet. Vem behöver Kalle Anka på julafton?

Jag är ingen stor konsertkonsument. Däremot lyssnar jag på väldigt mycket olika musik. Och det mesta kan jag ta in - och gilla. Det gäller att öppna sig. Klippa banden till fördomarna och ledas in.

Äntligen en mer komplett hemstad.
Äntligen en punkt. Det är inte bara nya idrottsarenor, som skall byggas.
Äntligen har stan krupit ur industristadsmyten. Det har tagit lång tid för vissa kretsar att inse, att det var lääääänge sedan som Luleå präglades av tung industri.

Aldrig ville man gå hem.
Men till slut måste man ju.
En promenad genom gatorna.

Och båda skorna i behåll.

---


*)För dig, som inte känner igen namnen, så kan jag förstå det. De här artisterna är mer kända i utlandet än i Sverige. Ingen blir ju så lätt profet i sitt eget hemland, heter det ju. Peter Mattei kanske blir undantaget. Född och uppvuxen i Luleå, jobbade på renhållningen och sjöng i kör, när körledaren puttade på i rätt riktning. Peter kommer nu att inleda ett jobb med att arrangera en internationell sångfestival i Luleå, vartannat år med start 2009.

Han var här på dispens. Från Parisoperan. Dit hämtades han "hem" omedelbart efter konserten, med Parisoperans eget privatplan. Det brådskade med nya repetitioner.

Mer om Peter, Malena, Rigmor, Norrbotten NEO, Norrbotten Big Band, Norrbottens Kammarorkester, Kulturens Hus.

söndag, januari 14, 2007

Sammandrag
















Så åkte julen ut med raska tag, denna underliga januari, när det snart bortblåsta sydsverige vräker sitt vatten över våra isar, så att vi inte kan nyttja dem, samtidigt som snön förvägras blåbärsriset, som inte får någon vinterro, alltmedan jag vid kvällens matlagning upptäcker att mina nogsamt återlämnade värmeljuskoppar återuppstått i en annan skepnad, som en vacker fågel fenix, i skönhet jämförbar med rödlöken ämnad att ledsaga den rosastekta älgen, med rombrässerade rotfrukter och sås på svart trumpetsvamp, alltmedan naturen utanför idogt försökte efterlikna Perstorpsplattan "virrvarr".