.. tre älgar i mörkret när jag går ut för att släcka en oljefackla på tomten.
- Hej, säger jag.
Men de svarar inte, utan står och glor en stund, medan jag fixar det jag ska.
Jag går emot dem och säger hej en gång till. De föredrar då att lugnt trava iväg, i nonchalant stil uppåt skogen.
*****
4 kommentarer:
Att du vågar! Jag är jätterädd för älgar och ville aldrig möta dem ensam i skogen på vår skärgårdsö. Och jag var ärligt talat lättad när jaktlaget sköt sin tilldelade älg så man slapp ha dem i närheten
Monet: Jag har respekt, men är inte rädd. Man ser på älgens öron om den känner sig hotad och vill slåss.
"Vill slåss"?. Nej, tack, jag tänkter inte ens kolla några öron. Jag har mött "skogens konung" ett par gånger både nära vägen och fått panikbromsa och också brakande en meter framför mig och hunden på skogsstig. Att de är så ofattbart stora vet man inte förrän man varit i närheten. Och att slåss med dem är liksom inte ens att tänka på!
Jag respekterar älgen och beundrar den också; vilket häftigt djur vi har här i norden. De gör naturligtvis ingenting om man inte hotar dem.
Skogarna här finns det älgar än så länge fast man försöker utrota dem. Och naturen är ju djurens hem; vi människor måste acceptera det. Jag får besök av dem varje höst för jag har ett äppleträd på min tomt; oftast kommer de i skymningen och börjar festa.
Har aldrig varit rädd för älgen; varför skall man vara det? Rädd skall man vara för människor med sina bössor. Är så glad varje gång jag träffar älgar i skogen.
Skicka en kommentar