lördag, mars 08, 2014

Det var tur ...


.. att vi beslutade oss för att åka till återvinningen med lite skräp idag. När vi körde hit i regnet igår såg vi inte riktigt hur tillståndet på vägarna var här i trakten.

Idag skiner solen slösigt och det är 6 galna grader varmt. Jag anade oråd redan när jag skulle ta mig till bilen. Det var blankis på hela gården och jag fick kliva i bilen från rabatten vid husknuten. Sakta, sakta kunde jag backa ut från infarten och ut på vägen. 

Men sedan var det tji. Mjukt försökte jag komma uppför backen. Jo, fem meter kom jag framåt. Men sedan var det stopp. Vinterdäck och dubbar var som tvålar i ett handfat och plötsligt ställde sig bilen tvärs över vägen och började glida. På tvären nerför backen. Precis   när vi närmade oss vår infart gasade jag på, så att vi kunde rulla in på den.

Nytt försök. Jag backade sakta ut på vägen och tänkte fortsätta att backa hela vägen upp till korsningen. Det fungerade inte heller, utan vi började istället att glida ner mot den lilla vändplanen längst ner. Det var väl okej. Där kunde jag vända och ta lite sats, eftersom det inte var fullt så isigt där nere. Dessutom helt plant. 

Med ett absolut jämnt och rätt blygsamt gaspådrag kom vi med återhållen anda och klappande hjärtan hela vägen de tvåhundra meterna upp till byvägen och kunde fortsätta. Nerför den branta Gruvstigenbacken kände vi oss litegrann som den där tvålen igen, och började fundera över hur det skulle gå att komma tillbaka igen. Uppför!

---

Det gick faktiskt bra. Nästan. Längst upp på backens krön ska man svänga höger. Det gjorde jag förstås och körde fast. Här var det inte is, utan djupt och mjukt som övermogna päron under hjulen, och under det, is. 

Efter mycket joxande kom vi i alla fall vidare. Vi beslutade att inte köra ner till stugan, utan parkerade i anslutning till byvägen. Sedan var det broddar på nerför backen med apostlahästarna. Broddarna hjälpte förstås till, men vi fick vara på vår vakt. Och slutligen tog vi oss ner i plogkarmskanten. Jag ljuger inte. De trehundra meterna ner till stugan tog tio minuter att gå. Vi såg ut som två 107-åringar med grav reumatism.

Men tur att vi har bilen på körbar plats med tanke på hemfärden imorgon. Och den nybakade äppelkakan får vi ha för oss själva. 

Inga besökare kan ta sig hit.

Själva lär vi få sitta inne och titta på den soliga dagen. Inte går det att promenera. Inte går det att åka skidor, varken i skogen, eller på havsisen som till övervägande del är vattenblank.

Å andra sidan blåser det nästan storm så att det knakar i huset.

Klimatförändringsvinter.



3 kommentarer:

Sven sa...

Oj vilken vådlig färd! Tur att ni klarade er utan armbrott. Lycka till på hemfärden tomorrow....

Anonym sa...

Ja, så är det ... yrvaket ... inget man räknat med ...

Bert Bodin sa...

Sven: Kan berätta att det gick bra. Och promenaden till bilen var nästan lika spännande som promenaden från bilen i lördags.