Under elvafikat satt vi och kollade in hur blåsten tilltog utanför panoramafönstren.
- Ska vi åka hem till hotellet, eller ...
- Ja hur ska vi göra. Trist.
- Men ljusnar det inte lite nu ...?
- Mmm - kanske.
Sådär höll vi på ett tag, innan vi tog tjuren vid hornen och beslutade oss för att göra ett toppförsök till.
- Näe, sa jag när vi steg av toppliften i rykande snödrev. Det bästa vi kan göra nu är att åka över mot norska gränsen och ta norska sidan ner via Gränsleden och Skimastern.
Sagt och gjort. Fullständigt så kallat flatljus. Inga skuggor. Ingen möjlighet att avgöra vad som fanns i pisten mer än två meter nedanför skidspetsarna. Försiktigt, försiktigt tar vi oss ner med svängar som ingen skulle känna sig stolt över.
Vi gav alltså upp.
Sorgligt men sant.
Där fick man för att man investerade i nya solglasögon.
*****
2 kommentarer:
Efter att vi köpt solskärmar i Val d´Isere såg vi aldrig solen mer.
Du borde ha lärt dig.
Men prognosen ser ju lite bättre ut för morgondagen.
Underbart ändå att vara i fjällen och hoppas ni har det bra trots flatljus och blåst.
Flatljus tar en obevekligt tillbaka till nybörjarstadiet och får en att känna sig som en engelsman i backen.
Jan S: Haha - "som en engelsman i backen". Jo, det är ungefär som de där nybörjarkurserna man sett på TV någon gång. De får börja med att lära sig hålla i stavarna.
Å du! Det där att jag inte lärt mig sedan Val d'Isère får väl tillskrivas min relativa ungdom.
Skicka en kommentar