torsdag, oktober 06, 2016

Ibland hopar det sig

Torsdag. En sån där anonym dag i veckan. Inget händer. Det blir inte ens ärter och fläsk till middag.

Men så tycker före detta kollega R att vi ska gå ut och äta lunch klockan elva. Och det är ju min vanliga utelunchätardag, så jag säger:
 - Visst! Hur många blir vi?
Vis av erfarenhet och med kännedom om hur fort vårt stamställe kan korkas igen av gäster, är det bra att veta. Samtidigt vet jag att det kan finnas önskemål från flera andra att ansluta till oss. Men så var det inte. Det blir bara vi två. Renskav med vinbärsgele. Gott!

Sedan blir det ärenden på stan. Systemet, apoteket, Clas Ohlson och Biergo. Sist nämnda är den samiska affären där vi köper renkött och en hel del andra godsaker från vår landsdel. Där kan man ruinera sig - allt vill man ha.

Hemmavid en timme. Fixar lite med ditt och datt, innan det är dags att gå till före detta jobbet. A-C fyller 60 imorgon och en liten duva viskade till mig att det blir fira till kaffet.
 - Jaha, säger A. Det gäller att passa på.
 - Givetvis måste ni tänka på oss fattiga pensionärer, säger jag.
Jag blir kvar en bra stund och hinner träffa alla gamla arbetskompisar, som kommer i omgångar och fikar.

Ut på stan igen då jag springer på M, som kommer cyklande.
 - Nämen hej, säger han. Hur är läget.
Det blir snack om allt möjligt och jag säger att jag är glad över att han från och med i söndags är två år äldre än jag. Då kan jag vara lugn till i juni nästa år, då jag kommer ikapp och blir ett år yngre. Jäklar!
Han är på väg att botanisera i kablar. Fel på scannern hemma. Den vägrar att fungera och tydligen är det kabeln det är fel på.

När vi står där kommer Inger förbi med barnbarnen. Henne känner vi båda två. M från jobbet och jag som gammal bekant från 70-talets Umeå och numera granne i samma hus som jag bor. Världen är liten ibland.

Och som om det inte vore nog kommer S förbi med sitt barnbarn, med dockvagn, som innehåller Joel, två år gammal enligt barnbarnet. Joel är en docka. S, som varit krögare och nu blivit optiker, bara för att ...., som han säger. S, som min äldsta syster har skött om, när han var barn. Han är son till en kollega till min pappa.

Så inte händer det något. Nädå.

*****

2 kommentarer:

norbergianblue sa...

Jo, det är ju just de där små händelserna som är så viktiga. Och som pensionär har man äntligen fått vett och tid nog att uppskatta dessa.Men nog kan man sakna jobbet. Den råa men hjärtliga tonen. Att aldrig bli struken medhårs. Jomenvisst.

Bert Bodin sa...

Att jag dessutom bor i en lagom stor stad (76000) har också betydelse. Alla känner alla. :-)