fredag, september 30, 2016

Det blev ...

.. middag hos Maria, Giorgos och Ikaros igen. Långbakat lamm. Vidunderligt gott.
Och trevligt. Här betraktas vi definitivt som vänner i deras hus.

Det skojas och pratas, skämtas och sjungs.
- Well. You know he is mad, säger en engelska vid bordet intill.
- I'm starting to realize that, sa jag och vi skrattade.
Hon och hennes man hade varit här många gånger. Deras Rhodosvistelse började 30 augusti.
Stort kramkalas blev det, när plötsligt ett gäng norrmän, som kände det engelska paret dök upp. De hade tydligen inte setts på ett år.

Kramkalas blev det också när vi skulle lämna stället och dra oss mot hotellet.
- Welcome back anytime, sa Giorgos.

Vi strosade hemåt.
Lite vemodiga.


*****

Före middagen ...

.. hamnar vi på Bar 2004 som vi gjort ett par gånger tidigare i veckan.  "Stamkunder" blev vi redan andra gången. Den trevliga, unga personalen gör allt för att vi ska trivas. Skojar och pratar svenska  ( lite hemgjord ) med mycket humor.

Snart vandrar vi vidare mot trevliga familjens ställe.


*****

torsdag, september 29, 2016

Nästan ...

.. en hel mil på fötterna blev det idag. Man kan ju inte bara vara stilla, sitta på restauranger, barer eller tavernor och glo. Inte heller är vi riktiga strandraggare.

Så idag blev det fotvandring. Visserligen inom stadens hank och stör, men ändå. Vi valde förstås inte de där vanliga stråken, utan höll oss ifrån att lockas av att trängas med horder av shoppare i gränderna i gamla stan.

Istället tog vi de där gränderna som går "på tvärs". De där som slingrar sig smala mellan husen och inte avslöjar hela sin längd. Visst hamnade vi i återvändssituationer; det kan ta stopp när man chansar. Men det är ju också charmen.

Även inne i de slingrigaste kvarteren bor folk. Det betyder också att det här och där i något hörn finns en liten bar, eller en liten krog, där lokisarna sitter och pratar, eller bara filosoferar. Där en katt kan finna ro att somna djupt på ett ledigt bord, och ingen bryr sig.

Sådana trakter gillar jag. Träffade en trevlig dam, som sysslade med hantverk i form av små tavlor, som var tredimensionella. Små lådor fyllda med snidade motiv. Blev lite sugen att köpa något, men kunde inte riktigt besluta mig. Hon blev inte ledsen för det, utan hälsade att vi var välkomna tillbaka en annan gång.

När den där "nästan milen" tog slut hamnade vi faktiskt på den svenskklingande restaurangen Kringlan i den nyare delen av stan. Lunch måste man ju ha. Det blev pasta. Inte speciellt svenskt. Inte heller speciellt grekiskt. Men se, där bedrog vi oss. Det var nämligen Pasta greek, som smakade bra.

Sedan blev det ett sent strandbesök, innan kvällen går vidare.






*****

Vad har hänt ...

.. idag då, hittills?

Ja, jag har i alla fall sett en fjäril. Ingen ovanlig. Finns i Sverige också. Kålfjäril.

Alltid nå't.


*****

tisdag, september 27, 2016

Plötsligt ...

.. börjar sängarna skaka kraftigt. Det är precis när vi gått och lagt oss, som jordskalvet kommer. Först ett. Sedan ett till lite kraftigare.

Jag har upplevt jordskalv förr. I Tokyo började hotellrummet plötsligt att hoppa. Där, på 34:e våningen skramlade galgarna i garderoben och jag fann det för gott att hålla mig i väggen.

Det var inget som upprörde japanerna, men jag tyckte det var lite otäckt.

Hemma i Luleå har jag varit med om tre skalv. Inte som de i Tokyo eller Rhodos, men klart kännbara.

Nu ska vi se om vi somnar.

*****
Uppdatering: Allt lugnade ner sig. Vi sov gott. Här en skalvrapport.

Den som söker ...

.. den finner ännu en bra krog, fri från inkastare och tillrättalagda menyer.

Hos Maria, Giorgos och sonen Ikaros hittar vi precis vad vi önskar.

Servicen är hjärtlig och naturlig. Vänskaplig.

På frågan varifrån vi kommer, visar det sig att Giorgos visste precis var Luleå ligger.
- Umea, Lulea. I worked for seven years in Denmark and Sweden. One of my friends met a girl, Carina from Luleå. They are married and live here in Rhodos since then.

Maten är grekisk. Enkel och god. Vi blir sittande en god stund sedan vi ätit färdigt.

Kvällen är varm, men blåsig när vi fortsätter vår kväll.


*****

Turister

Rhodos lever på sin turism. I alla fall till allra största delen.

Idag ville vi se vad ön har att erbjuda utanför stan. Därför bokade vi en utflykt till "Rhodos vackraste by, ja en av de vackraste i hela Grekland", beskrivs den som. Så upp i tidiga morgonväkten och iväg i buss. Söderut efter öns östra kust passerar vi mardrömslika turistghetton med 10-våningskolosser i fullkomligt konstgjorda miljöer. Men till slut närmar vi oss.
 - Bakom nästa kurva kommer vi att se Lindos, och hur vackert där är, sa han.
Visst. Där låg en liten vitkalkad by utslängd på en bergssida. Men inte såg den särskilt mycket ut för världen.
 - Nåja. Det kanske är mysigt, när vi väl får stiga av och vandra i gränderna på egen hand, tänkte jag.

Men ack! I denna lilla by, med cirka 1200 fast boende begåvas varje dag med det mångdubbla antalet turister. Det var kö i trapporna upp till byns Akropolis. En lång, säkert en halv kilometer, ringlande och i sakta mak larvande kö.

Vi beslutade att göra processen kort. När vi kom upp till Akropolis och väntade på att få betala 12 euro för att komma in, sa vi nej. Vi vänder.

Innan vi gick upp fick vi veta att det fanns en alternativ väg ner. Den tog vi. Den gick genom vindlande gränder, där varje meter bestod av affärer, affärer och åter affärer. De flesta, för att inte säga alla, sålde t-shirts, grälla tavlor, och annat krimskrams av värsta sort. Dessutom var gränden fullproppad med folk. Att gå i egen takt förbi skräpet var det inte tal om. Man fick släntra sig fram.

Till slut var vi nere vid torget igen. Egentligen en rondell, där alla bilar kunde vända. Nu ångrade vi att vi gått på den lockelse som vi hade råkat ut för. Vi ville bara hem till stan igen.

Så blev det efter någon dryg timme. Och nu blev det faktiskt mera intressant. Färden slutade nämligen med en guidad rundvandring i Rhodos gamla stad. Kunnig guide, som berättade om denna ö och dess mångtusenåriga historia. Från att ha varit eget land, till att i omgångar ha styrts av turkar, italienare, tyskar, och slutligen ett försök från England att göra koloni av Rhodos. Det slutade 1947. Folket reste sig och ön lämnades till Grekland.

Och nu är den uppenbarligen överlämnad till turisterna.

På gott, och lite på ont.

Å'du ... Det finns vackrare byar än Lindos i landet. Folegandros, Sifnos. Thira och Oia på Santorini, Paleochora och Chora Sfakion på Kreta, Kokkari och Manolates på Samos. Exemplen är som sagt många.




Lindos på sluttningen. Överst syns byns Akropolis.


Lite folk i rörelse. Se trängseln där alla skulle ta sig till, eller från Akropolis.

*****

Enna ...

.. elliniko diplo sitter fint på förmiddagen i Lindos by.


*****

måndag, september 26, 2016

Det är ju detta ...

.. med solnedgångar.


*****

Inte hade jag planerat ...

.. att det skulle vara mulet. Vad är detta för påhitt?

Nåja - Varmt är det ju i alla fall. Så man får väl låta bli att klaga.


*****

söndag, september 25, 2016

Dagens designpris

Den här lilla myggan (Jo, det är faktiskt en mygga.) träffade jag på på toalettens kakelvägg.

Den är rent näpen. 3-4 mm från nos till svans.

Fjärilsmygga är dess namn. Det finns 1500 olika arter i världen. Fullkomligt harmlösa, men har säkert betydelse i ekologin.


*****

Nä, alltså

Jag är ingen strandmänniska alls.

Så nu ligger jag här.


*****

lördag, september 24, 2016

Återbesök

Det är sex år sedan sist. Grekland har ofta varit målet för våra resor. Vi har alltid känt oss hemma här. Vi räknade ut härom året att vi bott på Kreta i 6 månader sammanlagt. Lägg därtill att vi dessutom besökt en mängd andra grekiska öar. Lesbos, Kalymnos, Folegandros, Naxos, Santorini, Amorgos, Patmos, Milos, Paros och Antiparos. Jo, tame'rackarn har vi inte varit på Lefkas och Samos också.

Men aldrig Rhodos. Nu blev det så att vi snabbt beslutade oss för en greklandsvecka. Då fanns i stort sett bara Rhodos kvar att välja. Åtminstone direkt från Luleå. Så då blev det så, även om jag har mina tvivel om den ön. För turistiskt för vår smak egentligen.

Men vi ger ön en chans. Fyra timmar och tjugo minuter tar resan. Bara det känns som trolleri. Vi installerar oss på fräscht hotell mitt i Rhodos stad, eftersom vi inte vill bo i de värsta turistghettona. Det finns enorma anläggningar med jättelika poolområden som komplement till stränderna, utanför stan. Stan känns då mera genuin, även om det dras en hel del i turisterna här också. Inkastare till restauranger och tavernor försöker övertyga om att just deras krog serverar den bästa maten. Vi avböjer vänligt men bestämt. Och vips såhittar vi ett genuint ställe inte långt från vårt hotell. Traditionell inredning. Grekisk publik. Det ser bra ut, tänkte vi, och mottogs med öppna armar.

Trevlig betjäning. Grekiska menyer. Enkelt och smakrikt. Servitören låter imponerad när jag beställer på grekiska och dessutom skiljer på "mia" och "enna". Man är ju polyglott.

Och som tur är sitter kunskaperna i så att jag beställer grekiskt kaffe "sketto", det vill säga utan socker. Jag har en gång råkat byta vokal i det där ordet och förorskat gapskratt och generade miner hos serveringspersonalen när jag beställde. ("Skatto" betyder skit.)

Härlig lördagkväll. Mätta blev vi. Med råge.

Nu tar vi tidig kväll. Vi vill ta igen förra nattens korta sömn.




*****

Från balkongen

Hav och berg. Det bästa av två världar. Det blå ljuset och den ljumma vinden.

Här kan man sitta och glo.


*****

Några timmar ...

.. senare, får vi en välkomstdrink redan vid incheckningen.

Söker skugga.


*****

Tidig morgon


*****

fredag, september 23, 2016

Varför ska man inte ...

.. låta sig bjudas på lunch, en ledig dag? Inte visste vi om det heller, där vi sammanstrålade med gode vännen Anders, vilket var bestämt.
 - Jag tar det här på mitt kort, sa han.
Den goda laxen på fänkålsbädd, slank ner utan protester. 

Så var det. Vi hade en hel del annat att stå i idag. Mer om det senare. I vilket fall blir vi kvar i stan ikväll. Inget lantliv. Vädret inbjuder heller inte till det, direkt. Idag känns hösten väldigt aktuell, med en dagstemperatur under 10 grader. Lite snålt. Lite halsduk.

Fredagsmys med mera fisk.
Det blir sushikväll.
Och TV

*****

Så vaknar vi ...

.. till en fullständigt osannolik historia, som inte står långt bakom fiktionens gränser.

En person anställd i Riksdagen lever med 5 olika alias och figurerar i mystisk fastighetsaffär med rysk, kriminell motpart.

Egor Putilov är det namn han för ögonblicket är känd som. Ja, inte den dömde ryssen i St Petersburg, utan den anställde i SD:s riksdagskansli. Partiet tycker inte att det är något problem.

Det säger en hel del om det partiet.

*****

torsdag, september 22, 2016

Tack och adjö

Vad fasen är det fråga om? Nu har jag i snart två dagar fått höra att ett känt skådespelarpar begärt skilsmässa. Detta trots att jag varken ser åt skvaller- eller slaskpress (Aftonsladdret eller Träckspressen).

Nej, denna händelse rapporterades i Aktuellt igår, illustrerat av et filmat inslag där två våpiga tjejer skakande och storgråtande gav uttryck för bottenlös sorg över det inträffade. Jag var mest förstummad.

Hör och häpna! Idag togs nyheten upp i P1 Kultur också.

Tydligen håller världen på att gå under.

I alla fall för mänskligheten.

*****

onsdag, september 21, 2016

- Det måste vara ...

.. Lisa, tänker jag när jag får syn på henne nedanför rulltrappan. Ser henne bara i profil, men känner mig rätt säker på min sak. Hon grejar med sitt, nuförtiden gråa men kraftiga hår.
 - Nämen, säger hon, när jag ställer mig rakt framför henne och tittar. Hej på dig. Är det verkligen någon som känner igen mig här i stan.
En stor kram, får jag.
 - Ja, sa jag. Visserligen har du blivit väldigt "blond", men nog känner jag igen dig.
Lisa och jag växte upp på samma gård här i stan, när vi var barn och gick i samma klass i småskolan. Visserligen har vi också följt varandra sporadiskt genom åren. Hennes mamma bodde granne med oss på gamla dar. Men våra vägar har också skilts i perioder. Hon har jobbat på flygbolag och bor nu i Västerås.
 - Västerås, säger jag frågande. Det är den mest profillösa stad jag vet, nästan.
 - Va!? Där är det så trevligt, säger hon.
 - Säkert. Men om jag t.ex. tänker på Örebro, så får jag en bild av slottet. Tänker jag på Borlänge så ser jag en av de tristaste stadskärnor jag känner till, för min inre syn. Helsingborg - och Kärnan, eller Dunkers kulturhus kommer upp i huvudet. Västerås ..... Helt blankt! Och ändå har jag varit där.
 - Men, ... försöker hon avbryta mig.
 - Hur kan du bo där, skojar jag.
 - Du vet - Min dotter bor där. Och så har jag ju de andra barnen i Stockholm.

Vi pratar vidare en stund om ditt och datt. Många skratt. Vi har samma humor. Hon har sin syster med sig; står i kö i kassan lite längre bort.
 - Din syrra ser jag ju då och då. Hon bor alltså kvar i stan, frågar jag.
 - Jo, hon bor kvar.
 - Ja, hon är ju trevlig hon, säger jag.
 - Hörrö!!! Men ha det så bra då.

Vi skrattar och säger hejdå.

*****

Ibland ...

.. tror man knappt att det är sant.


*****

Sätter mig ...

.. på biblioteket med ett par tidskrifter och låter mig distraheras av utsikten över Norra stadsfjärden då och då.


*****

Stamkund

För vilken gång i ordningen vet jag inte riktigt. Men det sista året (nästan exakt), har jag idag uppsökt Hälsocentralen igen för sjätte, sjunde gången, tror jag. Det är fler gånger än jag har behövt göra sammanlagt de föregående 30 åren! I fjol fick jag ju en märklig "förkylning" i september, som låg kvar och skvalpade till i februari med fyra läkarbesök som resultat. Nu i augusti - september har jag ju också råkat ut för hjärtfladder och till och med varit på akuten.

Idag gick jag dit igen. Ja inte till akuten, men till en sköterska på vårdcentralen. Ett elakt insektsbett i ena hälen, har börjat vätska sig hejdlöst, efter att en blåsa, som byggdes upp kring bettet brast. Det låg precis i skokanten och kliade tidvis kraftigt.

Bettet inspekterades noggrant. Ingen infektion.
 - Det är förmodligen ett elakt knott. Vi har haft fler, som råkat ut för detta nu på sensommaren. Men det är bara att sköta om det, så försvinner det efter ett tag. Köp avlastningsplåster, Alsolsprit, antihistamintabletter och se till att det är torrt, så lång möjligt, så ska det nog gå till sig. Men det kan ta lite tid.
Sa den glada sköterskan, sedan hon fixat till ett avlastande förband, som skydd mot skokanten.

 - Tack, sa jag, och gick och köpte ett halvt apotek. 


*****

tisdag, september 20, 2016

Vad är det för fel med um

Dags för lite språkspaning. Även om jag vet att jag tagit upp precis detta fenomen förr, så gör jag det igen.

Det gäller de där orden som slutar på -um, som verkar vara väldigt svåra att uttala. Bara idag har jag hört flera exempel. En polis i Malmö hade "ett brett spektra" av anledningar till bilbränder. Ett kommunalråd i Växjö hade elever i kommunen i ett "högstadie". Däremot hade hon också ett "gymnasium". Det hedrar henne.

Exemplen är många. Det finns en uppgift på att vi i Sverige använder 2060 ord, som slutar på -um. Många av dem är från vetenskapsvärlden förstås, där mycket baseras på latin.

Så vad är det som är så svårt? Ska det sluta med att vi sitter där i våra lägenheter på tre re och kök, läser sagor för barnen om björnen som skräms; bre, bre. Eller egås på fredagskvällen med lite vin, kex och Allere-ost.

Jag säger bara: Gå hem och skölj munnen med Vademece!
Och lär dig vad det heter.

Nästa gång ska vi ta ord som slutar på -o.
Spännande, va!?

*****
Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag, september 19, 2016

Läget

Bomber i New York.
Ryssland hotar Sverige (och gläds åt sitt pajasval där 48% röstat, och 52% av dem röstat på Putte.)
Tyskarna har glömt Hitler och röstar högerextremt i Berlin.
Fluor är jäääättefarligt.

Ja, det är väl bäst att man stannar i stugan.

*****

söndag, september 18, 2016

Minnen

Jag skriver inte dagbok, förutom lite dagliga anteckningar om väder och temperatur i en femårsdagbok i stugan. Där skrivs förstås även kort om något speciellt inträffat under dagen. Eller en notering om att "vi bytte batterierna i brandvarnarna".

Elisabet i Halland har också haft funderingar om folks dagboksvanor, och jag själv tycker att min blogg får duga.

Här kan jag titta tillbaka på händelser under de senaste 11 åren. Så länge har jag hållit på.

Idag den 18 september kan jag till exempel gå tillbaka till detta datum 2006. Tioårsjubileum, alltså.

En amiralfjäril har fattat tycke för mina blåbärsfläckiga fingrar. Mamma Ina, då 92, beundrar.
*****

Söndagsfunderingar


Vissa dagar är bara såhär. Inget särskilt händer. Jag stiger upp. Äter frukost. Lyssnar på Godmorgon världen i P1till slutet. Sista kvarten på rygg på soffan. Slumrade jag inte till en smula också? Jo, det tror jag bestämt.

Inte vet jag, men snart blir jag nog fullständigt immun inför världens alla tokigheter. Där finns snart inget mer att kommentera, eller fundera över. Det skrämmer mig mer, egentligen.  Att jag blir likgiltig.

Nu har vi ju begåvats med ett fantastiskt väder den senaste tiden. Inte sommarvarmt, men definitivt sommarsoligt. Och vindstilla. Hören och häpnen. Så har det varit hela helgen. Så givetvis måste vi ut en sväng för att bara se oss omkring. Och eftersom jag är begåvad med en användbar mobiltelefon, ställer jag in den på 35 minuter på alarmet. Ställde ju precis  in en av mina bästa sockerkakor i ugnen. Det innebär att långa rundan är utesluten den här gången.

Det får bli improvisation. Inspekterar vägkanterna, som "skördades" härom kvällen. Jodå, han har skött sig rätt fint. Det ser ut att vara noggrant gjort, även om han inte riktigt orkat med bortrekanten på vårt dike. Men vi är vana. Vi får ta tag i det själva. Som vanligt. Känner oss lite mobbade, eftersom ingen annan råkar ut för samma sak.

Kommer hem precis i tid till att larmet går och kakan åker ut ur ugnen. Det doftar gott i hela huset. Dessutom är nu klockan 12.30. Alltså dags för vårt elvakaffe. Så skönt att sitta ute i solen. Lagom varmt. Stilla. I alla fall tills jag bestämmer mig för att ta itu med den där dikeskanten. På med utrustningen. Startar röjsågen och iväg.

Så här händer ingenting. Förutom att jag träffade en näpen Rostvingelarv och en Fjällbjörkshöstmätare, förstås.

Stort!




*****

Nja ...

Lite väl tidigt för änglahår, tycker jag.


*****

lördag, september 17, 2016

Här jobbas ...

.. vederhäftigt med bränsle för vinter 2018!

Jo, - 18. Veden för kommande vinter har varit klar sedan i fjol. Här gäller framförhållning.


*****

Frostig morgon

Säsongens första frost. Inte mycket, men ändå. Termometern har dock bara registrerat plus 1 i natt.

Dimma närmast havsytan därborta mot Laxögrundet och Piltreven.

Det ser ut att bli en fin dag.


*****

fredag, september 16, 2016

Närkontakt ...

.. av tredje graden?

När man tillbringar en fredagskväll långt ute i skogen, blir man lite frågande när en fräsande, blinkande, lysande och väsnande tingest närmar sig huset.

Sakta, sakta tar den några steg närmare.


*****

Tillbaka till ...

.. sjuttiotalet. Chianti Ruffino. Standardvin förr i tiden. Idag passade det bra till den dragna kycklingen (pulled chicken).

Middagspausen bröts av en olyckshändelse då en talltita krockade med köksfönstret. Togs omhand akut där den låg och flämtade med vingarna utbredda och ett öga stängt.

Patienten fick vila ut i akutsalen medan vi avslutade huvudrätten, men började sedan propsa på utskrivning genom att knacka i väggarna.

Inte hann vi få pippinumret. Så vi får bjuda på denna insats. Patienten lämnade raskt,  mycket raskt, vårdinrättningen och placerade sig i en närbelägen tall.

Så går det till. Ibland.


*****

Den falnande ...

.. sommaren glöder
och tänder hösten.


*****

Nä - Tacka vet jag ...

.. en fikastund ute i stugan. Visserligen har termometern tappat 5 grader sedan igår, men molnfritt och vindstilla är lika mumsigt som mina chilikanelbullar.

Nu blir det helg med förberedelser för det riktiga höstlivet på landet. Ved ska klyvas. Kanske fäller vi ett träd eller två.

Eller också njuter vi bara höstblommande näva, tokblommande tokar, skrikrosa sedum, doftande mynta eller bara höstfärgerna, som nu tar fart.

Inte är det så himla dumt.


*****

Hoppsan.

Igår hade vi samma morgontemperatur som Malmö klockan 6.

Det har vi inte idag.


*****

torsdag, september 15, 2016

Bye bye SF

Tänk att få gå på en "ny" biograf. Eller åtminstone en nygammal. Här i Luleå har vi haft  SF-biografen. Punkt! I många år.

Innan så hade vi även Sandrewsbiografen Royal. Men Sandrews gick i putten och SF blev ensamma. Inte bara det - Dessutom lade de beslag på den nedlagda konkurrentens lokaler. Inte för att visa mer film. Nej, bara för att hindra konkurrens. Biografen Royal har alltså stått tom, öde och tyst i .... Ja, tio år kanske.

Tills nu. Folkets bio har tagit över den fina biografen mitt i stan, efter att hittills huserat i Kulturbyn Kronan utanför centrum.

Nyputsad och fin. Omklädda stolar. Fräscht och snyggt. Och med ett utbud, som SF aldrig skulle drömma om att blanda in i sin amerikanska smörja.

Ikväll såg vi The lobster. En irländsk/holländsk/grekisk film som skruvar verkligheten rejält. Den handlar om en dystopisk stat, där singelliv är förbjudet. Myndigheterna kontrollerar att alla är ihop med någon. Är det så att man blir ensam, änka, änkling, så skickas man till ett spahotell. Där får man bo under former som mer liknar någon form av korrektionsanstalt. Visserligen hög standard, men med regler som lämnar mänskliga rättigheter därhän. Här har man 45 dagar på sig att hitta en ny partner bland de övriga gästerna. Lyckas man med det, så får man flytta ihop i dubbelrum, för att bevisa att "kärleken" håller. Efter två veckor får man flytta ombord på en yacht, för ytterligare två veckors sammanhållningstest, innan man får flytta tillbaka till stan.

Skulle man inte träffa någon, så väntar undergången. Man förvandlas till ett djur. Ett djur som är förutbestämt. Man får själv bestämma vilket djur man vill bli, när man checkar in. Vår "hjälte" vill bli en hummer. "För de lever i hundra år, och är fertila hela tiden."

Han har en hund med sig på hotellet. Det är egentligen hans bror.

Ja, ni ser ju hur skruvat det är. Roligt - ja. Man skrattar åt eländet. Men det är också en skrämmande dystopi. Vår huvudperson rymmer tillslut och jag vill inte berätta vad som händer. Se filmen om du har chansen.

Och tänk så fantastiskt. Folk var på bio för att se film. Ingen läsk, inga popcorn, inget surr i bänkraderna.

Heja Folkets bio!

*****

Det där med dialekter

Nu ger jag mig säkert in i ett getingbo. I motsats till vad jag hört från övriga Sverige, så kan jag säga att jag mött ett fåtal, kanske 7 getingar, på hela sommaren här i norr. Men vi har mycket lingon.

Getingboet i det här fallet handlar om hur folk pratar. Jag gillar dialekter. Tycker att det är upp till varje trakt att ha sin egen. Men ingen kan tvinga mig att tycka att de är vackra. Däremot verkar det som att vissa dialekter är finare än andra. Det finns många intressanta dialekter i min närhet. Vissa helt oförståeliga. Överkalixmål begriper jag inte många ord av. Det är som isländska för mig. Pitemål likaså. Kanske är det därför de inte förekommer i radio eller TV.

Liiiiiiiidiiiiiingôsvenska däremot. Det anses fint, med sina hopknipna i:n och sina, till mähäiga nivåer öppna ö:n. Värmländska låter gemytligt, lite gulligt, tycker många. Och det kan jag hålla med om. Göteborgska/bohusländska ligger lite åt samma håll. Rätt oförargligt. Lite glatt. Lite norskt. Det förekommer dock inte särskilt mycket i vanligt "radiospråk" annat än vid intervjuer.


Men så har vi skånskan. Där finns inga hämningar. Den går an att använda i alla sammanhang, tycks det. Och nu kommer jag att få på skallen. Skånska är fult! Då var det sagt.

Lyssna gärna till Kulturnytt i P1 och en reporter där som heter Da... Rich...! Jag kan inte tro annat än att han gör till sig. Så parodiskt är det. Jag får ofta koncentrera mig lite extra, för att förstå allt vad han säger till 100 procent.

Så fram för mer kalixmål i riksradion!

Men se .... Det skulle antagligen anses supertöntigt.
 
*****

onsdag, september 14, 2016

Nå'men'då'så

Ryssland ser Sveriges upprustning som en aggressiv handling.

"Vi är inga idioter. Vi förstår vad Sverige menar."

Ryssland håller på att svimma av oro för att vi placerar etthundrafemtio soldater på Gotland.

Etthundrafemtio!

Till sommaren blir de 300.
Det är nog lika bra du kapitulerar direkt, Putte.

*****

Nu står den där

Där bakom står mackapären, bredvid varmvattenberedaren.
Äntligen blev det klart. Nu är det installerat. Visserligen har vi klarat oss utan hittills, men snart blir det ju vinter och då känns det tryggt att ha det hela ordnat. 

Jag har ju varit lite orolig för att det inte skulle funka. Badrummet är ju inte så stort. Men Christer Rörmokare fixade till det snyggt, även om han fick "bygga om" halva vattenintaget för att det skulle fungera. Det tog tre timmar. 

Så nu är det bara att spola. Det har vi ju förstås gjort hela tiden. Men nu kan vi göra det även på vintern, utan restriktioner. 
 - Men ni har väl haft vintervatten i ett par år, frågar du.
 - Jovisst. 
 - Men vad är det då som är så märkvärdigt?

Jo. Nu får vi vårt eget vatten från egen borrad brunn filtrerat. Inte för att det är otjänligt, eller dåligt. Men det har innehållit lite för mycket radon, för att vara bra. Sommartid har vi inte behövt bry oss, för då kopplar vi in samfällighetens vattenanläggning och den är radonfri. 

Nu kan vintern komma.  

*****

Vägen hem

Höst.


*****

Tidig färd ...

.. till Rånlandet.

Väntar hantverkare.


*****

tisdag, september 13, 2016

Vandring

Jag begav mig på en promenad, som blev längre än tänkt. Men vädret var fint, och jag hade väl inget annat för mig. Så jag lät benen gå. Helt enkelt.

Redan på hamnpromenaden i Södra Hamn, träffar jag på en bekant. En före detta kollega, som jag tyvärr var tvungen att säga upp för några år sedan. Arbetsbrist. Vi var lite för många.

Det blev ett glatt sammanträffande, en varm kram, och sedan blev vi stående i någon halvtimme och pratade om ditt och datt. Hennes nya jobb (ett vikariat) hos en arbetsgivare som tydligen var en skarp kontrast mot den värld hon mött hos oss.
 - Personalen hälsade inte ens på varandra. Det var så trist.
Det lät som om det stället hade ett klart problem och ett underbetyg till arbetsgivaren. Nu sökte hon annat efter vikariatet.

 - Kom och fika någon gång, sa hon innan vi skildes åt. Så får du se vilken fin utsikt jag har hemifrån.
Jo, minsann. Jag vet var hon bor, med utsikt över hela stan i ett 20 våningshus, som dessutom står på ett berg. Inte bara stan ser man. Hela skärgården finns också i synfältet.


Jag går vidare ut mot den mera industrialiserade delen av hamnen. Där isbrytarna ligger. Solen är stark, vinden ljum. Konstaterar att tre av fyra statsisbrytare är hemma. Det är Atle, Frej, och Ymer. Oden saknas. Hon (fartyg är ju honor av någon anledning, oavsett namn.) är väl förmodligen ute på någon polarexpedition. Som vanligt såhär års. Arktis eller Antarktis. Jag vet inte.

Snart kommer jag ut till kvarteren med den nya Svartöstadsbrinkens vackra societetsvillor. Nya, futuristiska skapelser, där fasaderna mest består av glas. De måste ha en fantastisk utsikt över inloppet till Luleå hamn. Jag går längs stranden. Vattnet är kristallklart.

 

Och snart kommer jag till den gamla fina arbetarstadsdelen Svartöstan, med sina träkåkar, sina gårdar och trädgårdar. Här mognar äpplena. Jag vet inte vilken sort. Bilden blev också lite dålig på grund av avståndet. Men de såg stora och goda ut.

 Inte förrän i somras lärde jag mig att även Norrbotten har ett landskapsäpple. Det heter Silva och är förmodligen inget som säljs i affärerna. Odlingarna är inte så omfattande här i norr.


Stålverket ruvar över stadsdelen. Jag har nu passerat en punkt som innebär att jag vänder åter

mot stan. Där passerar jag SSAB-tjärnen. En liten fin sjö, som attraherar sjöfåglar i mängd vissa tider på året och särskilt på vårvintern. Här går en del kylvatten ut från energiverket, vilket gör att tjärnen delvis är isfri, även mitt i vintern.

Nu ser jag bara ett gäng gruppfiskande skrakar och några bråkande gäss på avstånd bakom fina kaveldunsbälten.

Halva vägen kvar, ungefär och jag börjar känna mig mogen för en kaffe. Hamnar så småningom i centrum och slinker in på Kulturens Hus för att titta på konstutställningen där.

Här pågår också en interntationell konferens av något slag. Det vimlar av "badge"-människor. Jag tar min kaffe, min äppelkaka med vaniljsås och sätter mig ute i solen, men får bara plats mot den lite tråkigare sidan. Inte mot Norra hamnen, som jag hade önskat.

Men det är en överkomlig "plåga", som Sarah Leander skulle ha sagt om de ohörbara syrsorna. Kaffet är gott efter dagens 17774 steg och 13,4 kilometer.


*****

Sammanhang

Käkar lunch på stan. Som trogen uteätare  under mitt nästan femtioåriga yrkesliv, är det trist om man skulle bryta den vanan helt, bara för att man slutat jobba.

Eftersom jag gärna också går på min stamkrog (inte alltid, men ...) blir mötena med gamla och nya bekanta vanliga. Jag hejas på från höger och vänster. Och tvärtom. 

Där droppar två kända fotografer in tillsammans med en journalist. De vinkar och försvinner längre in i restaurangen. Där kommer Eva från banken, hejar och frågar om fisken är god idag. Jag bekräftar.

Snart blir det mer eller mindre kö i entrén i väntan på att bli bordsplacerade. I slutet ser jag ännu en bekant. En fotograf till och jag vinkar in honom förbi kön och säger
- Dom sitter därinne.
- Jaså. Va bra! Allt väl annars? Har inte sett till dig på Brändöskär i år.
- Men vi var där lite senare på säsongen än vi brukar, sa jag.
- Då förstår jag. Vi var där i juli.

Han söker upp sitt sällskap och jag får ytterligare vinkningar från kön, tillsammans med ett glatt tillrop. Ett hej från min försäkringsrådgivare på Folksam. Han hamnar vid ett bord nära mig och frågar om det inte är dags för ett möte snart.

Sådär fortsätter det. Och jag inser att uteluncherna kan jag inte vara utan. Två gånger i veckan får det vara i fortsättningen också.

Minst.


*****

måndag, september 12, 2016

Herregud

Ibland blir jag faktiskt skrämd av mig själv. Tänk - idag blev jag plötsligt Folkpar ... jag menar Liberal. Jag är nämligen helt enig med Korpral Björklund i denna fråga:
 
Inga religiösa friskolor i Sverige! 

Min inställning till religion är att den ska hållas strikt privat hos var och en som vill gissa sig genom livet. Men att pådyvla andra att man gissar rätt hela tiden, kan jag bara inte fördra. Åt var och en sin tro. Men den är inte min. Ett sekulärt land som Sverige, ska väl inte börja gå baklänges in i medeltiden.

Att sedan föräldrar ska välja vad ungarna ska gissa på, är bara huvudlöst. Sektbildningar ska inte bekostas med skattemedel. 

I övrigt betackar jag mig för Liberalerna.

*****

Skrot

Inte vet jag ... Men nog tycker jag det verkar vara rätt illa ställt i Sverige på många håll. Snart kan vi jämföra oss med någon liten bananrepublik i det inre av Långbortistan.

  • Riksrevisionen pajad.
  • Karolinska helt under isen.
  • Vården verkar fungera, men på övertid och med stafettpersonal.-
  • Bankerna trampar på i ullstrumporna och skor sig gott på vår bekostnad. Sänker servicen. Ger högre bonus till direktörerna.
  • Vattenfall  - Illa skött. Eon-affär och kolbrytning.
  • Tågen går knappt. Banorna är skrotfärdiga på sina håll. 
Listan kan säkert göras mycket längre, men jag nöjer mig med det där så länge.

Är det inte dags för lite revolution snart?

*****

söndag, september 11, 2016

Där satt den II

På vår lilla sittbänk på bron, har en liten nattfjäril tillbringat natten och förmiddagen. Gul, lite kycklingullig, och näpen med snygga antenner som visar att det är en hane.

Men vilken sort det är svävar jag ännu i okunnighet om.

Höstflikmätare har föreslagits. Alflikmätare har funderats, men slopats. Hm ...!?

Nåja. Den duger utan namn också. Tillsvidare.

Höstflikmätare. Nu konstaterad.

*****

Där satt den


Jo, precis just där. Kul att livet överraskar då och då. I morse hände det en rolig sak. Kanske en småsak för många. Kanske något som många skulle säga "so what!?" åt och fundera på min mentala status.

Men när jag står där vid köksbänen och tittar ut på alla fåglar, som trots den milda septemberförmiddagen samlas kring fågelmatningen, ser jag en avvikare i en liten gran fem meter längre bort.
 - Vad är det där, frågade jag, rent retoriskt, för ingen kunde svara på frågan.
Kikaren åkte fram och riktades mot den kringhoppande lilla fågeln därborta.

I 67 år har jag vandrat på denna jord. Ibland ivrigt spanande efter den där lilla gynnaren, men aldrig någonsin lyckats få syn på den. Men det var en Kungsfågel! Sveriges absolut minsta fågel. Väger några gram, men fegar inte ur för att det blir vinter. Det är en stannfågel. Orädd lär den också vara. "Lätt att komma nära" står det i fågelboken. Men då ska man ju vara i närheten, förstås. Inte stå i morgorock vid köksbänken med en kikare.

Grattis till mig.

Hur den ser ut? Ja, du får googla!

*****


lördag, september 10, 2016

Dagens designpris

Höstfärgerna börjar komma. Tyvärr är det rätt skralt i björkarna. De verkar mest bli brunaktiga i år.

Mjölkörten eller rallarrosen är däremot pålitlig.

Nu står de som sprakande fyrverkerier i ängskanterna och blandskogarna.


*****

Jobb jobb jobb

Trots vädret var vi en rätt tapper skara, som samlades vid pumphuset för att jobba med diverse angelägenheter som kan förekomma i en samfällighetsförening. Med inriktning: Vintern kommer.

Nu är det ju rätt långt till vintern, men eftersom besöken i stugorna brukar tunnas ut framåt den mörkare årstiden, så är det lika bra att samla styrkorna i god tid.

Här skulle pumphuset målas. Där satte regnet stopp. Här skulle vägmarkeringskäppar sättas ut, till ledning för snöröjningen. Här satte en entreprenör stopp, nämligen den, som i förväg skulle ha röjt/klippt våra dikesrenar och vägkanter. Det hade inte hunnits med, av någon anledning.

Två stora (De två mest personalkrävande.) arbetsuppgifter försvann, alltså. Och plötsligt insåg vi att vi nog var för många för de återstående uppgifterna.
 - Då tycker jag att vi går hem till mig och börjar med fika, sa ordföranden.
Så fick det bli. Nybakat och kaffe. Och trivsamt surr ledsagat av bra information om än det ena än det andra av angelägenheter i samfälligheten.


Nåväl. Här kunde vi ju inte sitta. Ut och jobba med återsående uppgifter. Vår väg skulle röjas från skogsspill efter de avverkningar som skett i närområdet. Skogsägare tar gärna för sig, men städar inte.

Så vi delade upp oss på två, tre grupper. Några gick iväg och städade väg, och vi andra sysslade med annat. Exempelvis måste en del slangar i vägtrummorna antingen bytas ut, eller åtminstone fixas till.

Benke och jag tog itu med vår närmaste vägtrumma, som finns alldeles vid vår infart. Det gick rätt smidigt, sedan vi raggat upp en lämpligt lång slang. Den fanns hos en granne, som egentligen hade fått den över, efter ett jobb, och tänkte köra den till tippen återvinningen. 

Nu kom den istället till användning.

Men till vad? Varför håller vi på med slangar i vägtrummor?

Det tänkte jag att du skulle presentera anledningen till.
Varsågod. Kommentarsfältet är ditt.


Här har vägstädningsgruppen blivit klar och står och funderar
över en svamp i väggruset innan de lojt börjar gå hemåt.
Jo, vi ställde in en annan aktivitet också. Grillning och ätning av hamburgare lät inte så lockande i regnet. Det får anstå till en vackrare dag.


*****