torsdag, mars 02, 2017

- Jag tar ...

.. lasagnen, sa jag. Då kan jag jämföra den med min egen.
 - Jaså. Är din god?
 - Världens bästa. Så ni har lite att leva upp till idag.
Skämtade med Linnea på mitt stamställe, där jag som vanligt åt lunch idag. Det är ju torsdag.

Jag fick mitt bord och slog mig ner, efter att ha hämtat från salladsbuffén, som magrat betydligt. Det missnöjet lät jag också gå ut över restaurangchefen. Tydligen märks bristen på grönsaker även på restaurangerna.
 - Det blir nog bättre så småningom, sa han.
 - Men vit- och rödkål måste ni väl få tag i. Det är ju svenska grönsaker.

Det blev inte mer tal om det men jag tycker att man ska reagera. Och jag vet att just det här stället uppskattar det.

Återigen placerades min flyktiga bekanta vid bordet intill. Den här gången blev det snack om våra respektive bostadsrättsföreningar och en del annat. Så mycket prat, att hon återigen drog över sin lunchtimme.
 - Det här går inte bra, sa hon. Man får passa sig för chefen.

Lasagnen då? Jo, den var god. Men inte som min. Restaurangchefen, som hade fått veta att jag jämförde undrade vad jag tyckte.
 - Den hade mycket att leva upp till, sa jag. Men ärligt .... Den var god!
 Och jag fick tillfälle att berätta om min.
 - Det lät väääldigt gott, sa han.
 - Just det, sa jag, tackade för idag och gick vidare ut i snön.

*****

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar