tisdag, mars 07, 2017

- Men vad är nu det här ...

.. för tok, tänkte damen jag mötte. Det var jag. Och damen var min stockholmssyrra. Mitt ute på fjärden möts vi av en ren slump, där hon är ute och går med sin man. Jag vaggar fram emot dem, och ställer mig precis framför.

Hon kände inte igen mig i tjock dunjacka, luva och solglasögon. Vi ses ju inte särskilt ofta. Några gånger per år bara.
 - Men herregud! Är det bara du.
 - Jo, sa jag. Har ni varit ute på ön?
 - Jajamensan. Fikat våfflor.

Vi blir stående en stund och pratar, men snart säger vi hej och på återseende någon annan stans, någon gång.

Jag går vidare i solen. Fantastiskt väder. Klarblå himmel. 12 grader under noll och vindstilla. Mycket folk i farten. Ungar åker skridskor, spelar hockey, busar med spark, framförallt är de ute och rör sig. Hör och häpna!


Gråsjälören, som den närmaste ön heter, ligger drygt 2 kilometer ut från stan. Jag slår mig ner vid en av rastplatserna och äter min medhavda nadorcott, vid en brasa som någon har övergett. Skönt att sitta i solen och bara låta tankarna flyga.

Vid bordet intill hade någon med mindre i huvudet lämnat en kaffekopp, två läskburkar och en liten dricktetra. Sopbodan låg ju förstås ca 6 meter därifrån, så jag förstår ansträngningen. De hade säkert kämpat hårt för att bära grejerna till bordet och blev därmed totalt utmattade. Räddningstjänsten kom säkert förbi och hämtade upp dem med helikopter. Hoppas de fick betala utryckningen själva.


Jag gick hemåt så småningom. Med rosende kinder och solsken i blick.

Nöjd med dagen. 

*****

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar