Råneå t.o.r.

Igår, när jag satt och jäste i solen ute på terassen, beslöt mitt hjärta att börja dansa jitterbugg, eller något liknande. Rytmkänslan var dock försvunnen, och takten haltade betydligt. Det bara hände.

Nåväl - Det brukar ju gå över. Jag har ju specialistläkares ord på att det inte är farligt. Bara obehagligt. Och det skriver jag under på. Trevligt är det inte. Men ett är säkert. Det är inte kul att sitta, eller ligga still, när arytmin sätter in. Det är bättre att vara i rörelse. Då känns det inte lika mycket.

Så jag började laga middagen. Och vips! Efter en kvart slog det om i bröstet och allt var lugnt igen. I tio minuter!

Dansen fortsatte hela kvällen. Jag tog dubbel dos av den medicin, som jag har möjlighet att dosera själv efter behov. Inget hjälpte. Det blev sängdags, och på något sätt lyckades jag somna, men vaknade flera gånger under natten. Symptomen var kvar. Låg vaken ett tag, men somnade om igen och vaknade vid sextiden. Då hade hjärtat dansat i tolv timmar och jag började inse att ett besök på akuten, för att få hjälp var oundvikligt. Men jag tog en dos till och avvaktade.

Vid halvniotiden kändes måttet rågat. Vi åkte iväg. Till sjukhuset är det fyra mil; till Råneå en. Och eftersom vi ville åka snabbaste vägen tog vi sikte på Råneå. Inte ens halvvägs, slog hjärtat om till normal takt. Men vi körde vidare. Vid OK-macken sa jag:
 - Kör in här!
Och där stod vi en stund för att se, om det skulle hålla i sig.

Slutsats: Det enda som behövdes var en tur-och-returresa till Råneå.

Dagen går vidare.

*****