måndag, november 19, 2018

Rosa morgon

Havet i ro. Isen håller på att försöka lägga sig för andra gången i höst.

Det lär inte lyckas den här gången heller. Kulingvindar är förvarnade till kvällen och natten.

*****

söndag, november 18, 2018

Vägen bort

Sen eftermiddagspromenad förgylld av frisk, nollgradig luft och gyllene skyar.

Skönt efter vedhuggning och spännande utförsåkning. (Sistnämnda på TV.)

Nu stiger månen över havet. Jag är middagsbefriad och kan ägna mig åt DN i lagom tillbakalutad position på soffan resten av eftermiddagen. Kanske hinner jag med en start på svåra söndagskrysset också innan (gäsp) jag ssslumr ... zzzzzz.

*****

Novembersol ...

.. över Luleå skärgård.

Ja, även över fastlandet.

*****

Det gick inte ...

.. sådär väldans bra för André Myhrer i världscuppremiären i Levi idag.

Det finns ju andra som klarat den branten bra.

Jo. Det är samma brant. Faltiskt! Men branta backar blir ofta rätt beskedliga när man riktar kameran uppåt och tappar referenser. Så'de'så.

*****

lördag, november 17, 2018

Hej hå, hej hå ...

.. vi ut till myren gå. Finväder. Lite sjukligt varmt för november; 7-8 plusgrader är inte bra för tranbären. Men det var ju några frostnätter i oktober, så idag kom skördedagen. Tranbär blir nämligen godare om de frusit en gång. Och det har ju hänt något år att vi fått gräva fram dem under ett tunt snötäcke. Så det här blev ju idealiskt.

Nöjda traskar vi hemåt efter någon timme. Vi måste ju få oss lite elvakaffe också, sådär vid halvettiden.

Så går det till i våra trakter.


*****

Nä, man kanske skulle ...

.. ta och stiga upp. Jag hör ju att frukosten är på gång på nedervåningen.

*****

fredag, november 16, 2018

Rånlandet

Byter hemvist för några dagar. Dimman ligger tjock ända till solen går ner kvart över två. Då minsann, skingras den!

Nåväl. Det får väl gå. I vilket fall inget som jag kan påverka.

Vi pysslar med diverse småsaker. Bär in ved, fyller fågelrestaurangen och hänger upp tjofsan. Sedan går vi långa rundan i dimmig och tyst skog.

Hemkomna äter vi en gravlaxmacka och får syn på en kritvit gestalt borta vid vår infart. En dalripa som förberett sig för vinter och snö lite för tidigt. Men det var ju bra. Annars hade vi förmodligen inte lagt märke till den.

Nu väntar soffläge och Spanarna i P1.

Skön fredag.

Härifrån till evigheten
Årets första dalripa
*****

En så'n dag?

Eller ...?

*****

torsdag, november 15, 2018

Smaklig måltid

I vårt hushåll slängs ingen mat. Bäst-före-datum anses som en fingervisning. Vi köper endast varor som vi äter upp. Skulle vi få mat över fryser vi in den, eller behandlar den, så att den kan tas tillvara en annan gång. Vårt kylskåp svämmar inte över med bortglömda dressingar, matlådor eller onödiga andra ingredienser.

Kort sagt: Minimalt matsvinn. Äppelskruttar, fruktskal, kaffesump är väl det som går i komposten. Det är allt.

Men nu kommer inte ens det sistnämnda att alltid slängas. Jag följer det utmärkta programmet Maträddarna i SVT1. Idag bakade Paul Svensson ett fröknäcke där kaffesump togs tillvara. Ska testas.

Se programmet! Se hur vi slösar! Gör något åt ditt slöseri, om du kan.

*****

Händelselö ... -rikt, menar jag

Inte blev det så händelserikt idag heller. Men när man börjar tänka igenom timmarna som gått, så är det ju en del i alla fall. Träning på gymmet. Lunch på bistron, fiskfrites med ingefärsstomp, chilimajonnäs och skarp sojasås. Vi tänkte inte på vad vi beställde, men det slog oss precis när rätten kom in på bordet; hm ... igårkväll åt vi ju fish and chips. Det vi fick idag var något liknande, även om det var i lite förfinad form.

På eftermiddagen hittade jag på att gå på mitt gamla jobb. Där var det "vernissage". De hade nämligen begåvats med stora, vackra luleåbilder i alla rum, på båda våningarna. En luleåfotograf, som jag såg en utställning av redan i fjol.

Sherry blev det inte. Men väl kaffe och pratstund med de som cirkulerade upp till fikarummet.

Men inte kunde jag ju sitta där, hela dagen. Jag var ju egentligen på väg till Systemet. Där träffade jag kompis Håkan, som jag inte sett till på ett tag. Han är "världsresenär", så det är inte underligt att han verkar osynlig emellanåt. Skriver och fotograferar för både svenska och utländska magasin; Forbes, Icon, Åka skidor med flera.
 - Vi måste träffas, sa han. Före jul. Men ni väntar förstås på en inbjudan?
 - Jepp, sa jag, medveten om att han och hans flickvän flyttat till en adress utanför stan, som jag egentligen inte vet var det är. Tänkte att det inte är så enkelt att bara "komma förbi", där ute i skogen.

Vi träffas annars alltid på en pubkväll dagarna före jul varje år, och sedan lite sporadiskt då och då. Midsommar tillsammans är en tradition.

Hemåt för en stund. Sedan blir det kväll på Vetenskapens hus, med norsk föreläsare.

*****

onsdag, november 14, 2018

Det blev ...


.. bjudmiddag på puben. Fish and chips. Trevligt. Mycket folk. Pubchefen hängde vid vårt bord en stund. Han ville uppdatera sig om oss och vi om honom, ny flickvän och allt.

Nöjda går vi hemåt. Jag fastnar vid ett träd och konstaterar det som jag reagerat över tidigare i höst. Det ser ut som att träden redan har svällda knoppar. Kanske den varma hösten ställer till det.

Vi lär se. Det ska bli 7-8 grader varmt framemot helgen.

*****

Som vanligt

En sådan dag då inget händer. Den bara går. Historisk, säger man på radion. Så något måste ju ha hänt, trots allt. Herr moderatledaren låter mer än vanligt trumpen, när han konstaterar att hans jobbansökan möttes med ett "Nej. Ring inte oss, vi ringer dig. Fast kanske inte".

Diktator Åkesson låter precis som så. "Ett konservativt Sverige. Så vill jag ha det."

Jo - det skulle vara nå't det. Dystopi.

Men skönt i alla fall, att solen lyser några timmar. Inget av det var utlovat. Snarare tvärtom. Vi skulle få mulet och grått idag enligt de ärade väderprofeterna. Inte ett enda moln har vi sett.

En skön promenad runt innerstadshalvön. Nollgradigt. Och många promenadörer ute och luftar sig. Det har väl varit lite knalt med sådana aktiviteter den senaste veckan, kan jag tro.

Köper skosnören, eftersom det behövdes. Packar in morgonens matbrödsbak i frysen.
Så lite händer ju, trots allt.

Stans mest centrala badplats, Gültzauudden. Lockar inte till dopp.

*****

tisdag, november 13, 2018

Bara två bilder

På väg till syrran.

På väg från syrran.
*****

För 78 år sedan ...

.. rådde krig i Europa. Nyårsafton det året hade mamma och pappa förlovat sig. Jag bär ännu pappas förlovningsring.

Den 05 augusti ryckte pappa in på 44:e depåkompaniet. Varför det blev just det undrar han i den krigsdagbok han förde; ".. blev av någon outgrundlig anledning placerad på ...", skriver han.

Egentligen vet jag inte vad han hade för uppgift. Det han berättar de där första dagarna lämnar inte mycket till upplysning annat än att personalen heter bataljonschef Kapten G. Robsalm, en adjutant löjtnant Annerling, och fanjunkare A. Bengtsberg, samt en stabsfurir Kristensson. "Närmare karaktäristik om dem skall jag försöka åstadkomma längre fram genom kortare anekdoter etc."

Och längre fram blir det. För från den 05 augusti hoppar dagboken helt sonika till den 06 oktober. Därefter blir det rätt vardagliga göromål på depåkompaniet under hösten och den 10 november gör anteckningarna halt.

Inte förrän lördagen den 23 i samma månad återkommer han:


Och nu ska jag gå till henne och fika och äta tårta, hade jag tänkt.

Grattis storasyrran!

*****

måndag, november 12, 2018

Vågar jag ...

.. säga att den fulaste skånska dialekt jag hör, är den som David Richter, kulturreporter i P1, talar.

Jag får för mig att han gör sig till.

Fult, fult, fult!

(Jag är modig.)

*****

Det är väl inte annat ...

.. att göra, när regnet strilar, än att baka matbröd. Den sista limpan tog ju slut i och med frukosten i morse och fördegen har ju stått här och jäst i minst fyra dygn. Ingen ursäkt finns alltså, för att låta bli.

Lyssnar samtidigt till Ulf Kristersson (M) som vill bilda regering med KD: ”Det här är på allvar”, säger han.
Ja, bevare mig för en sådan konstellation. Värsta möjliga, undantaget att SD också hotar i bakgrunden.

Jag föredrar min surdeg. Den är i alla fall nyttig.
 
*****

söndag, november 11, 2018

Utet ...

.. lockar sådana dagar som idag inte till några större uppoffringar vad gäller andra aktiviteter än att hålla sig innanför hemmets fyra väggar. Grått och fuktigt.

Men vi tar oss förstås i kragen och går ut ändå. Om inte annat, så för att göra rätt för eftermiddagskaffet. Man vill ju inte skämmas. Det blir ingen längre sväng. Men lite luft fick vi i lungorna.

Sedan blev det inte mycket till rörelse och aktiviteter annat än för hjärnan, och sån't behövs ju också. Gärna avbrutet av en slummer på soffan. Det ger nya infallsvinklar till problem som verkat olösliga tidigare. 

"Utet", undrar du när du ser rubriken till det här inlägget. Ja - varför inte. Det står visserligen inte i SAOL, men vad det betyder står väl klart ändå. Det är i alla fall mer förståeligt än det där ordet, som tydligen betyder lätt regn i VI:s svåra storkryss. "Dusk" betyder skymning för mig, fast på engelska. 

Men ordet står i SAOL. Jag har aldrig hört det förr. 

Lätt regn heter "dugg" och inte ett dugg annat.

Inte att undra på att det var svårt att få dit korsande ord. 

Grrrr!

Nu ska "utet" in i ordböckerna. Sanna mina ord.

*****

Väntar ...

.. på att frukoststöket ska ge resultat.

*****

lördag, november 10, 2018

Varför ska man ...

.. vara glad på nyårsaftonen 1987, när man istället kan vara så cool?

*****

Det blev ...

.. fika på stan till slut. Men det satt rätt långt inne. Här i stan finns en uppsjö med ställen. Men det är ju lördag, som innebär folk, folk och folk. Från när och från fjärran.

Luleå drar till sig en hel del helgresenärer. Kulturen lockar. Konserter, utställningar, teater och restaurangliv. Hotellen är vanligtvis helt fullbokade under hösthelgerna.

Vi sökte upp fem ställen, innan vi såg en möjlighet på lilla La Vache. Fönsterbord, gott kaffe och en ljuvlig kardemumma-bulle stor som en lunch.

Här kan man sitta och glo. Och slänga några ord med trevliga, före detta stuggrannarna Emilia och Anton, som satt lite längre bort i den fullsatta lokalen, med två vänner.

Så fick det bli.



*****

En så'n dag ...

.. som man helst stannar inne. Gråväder för, jag vet inte vilken dag i ordningen, men det är många. November är den månad som jag ogillar mest. I alla fall för det mesta. Det finns undantag.

Men idag regnar det dessutom.

Icke förty (Vilket bra uttryck, förresten. Längesedan sist.) måste man ju ta sig i kragen. Inte gå ut på stan än i alla fall. Och när jag gör det är det för att ta en fika och glo på folk.

Men hushållet måste ju hållas i trim. Det putsas i köket, efter att jag gett surdegen lite mat. Jag kollar in läget bland krukväxterna. Åh jisses! Därute på balkongen upptäcker jag att vi går i väntans tider. Min flera år gamla cymbidium, som inte blommat sedan jag köpte den för hundra år sedan (100 år = 7) en påsk, eftersom den blommade gult, har beslutat sig för att förmera sig. Den vill säkra framtiden. Skapa fler. Och hoppas därför att någon annan cymbidium i närheten, ska tända till och sända över sina pollen.
Det är ju så det funkar.

Tyvärr tror jag att utsikterna till ättelägg är små.

Men den kan ju få pryda sin plats medan den försöker ragga.

Minst fem förväntansfulla knoppar.

*****

fredag, november 09, 2018

- Törs man ...

.. närma sig en ung dam, som man inte känner, tänkte jag.
Jag var på Systemet för att köpa vin, och fick bara en impuls att jag skulle kolla om årets Blossaglögg fanns i hyllorna. Där stod den, och den unga damen. Hon kollade flaskorna, läste innehållsförteckningen.
 - Vet du om den är god i år, frågade jag.
 Hon såg inte ens överraskad ut, över att bli tilltalad av en man i sina bästa år.
 - Nej, jag har inte hört så mycket om den, sa hon.
 - Den är väl lite mer citrusbetonad.
 - Jo, det har jag hört och det ser man om man läser på flaskan också. Och vet du vad?
 - Näe, vad då, undrade jag.
 - Jag tänkte göra Glubbel, berättade hon.
 - Glubbel???
 - Jäss! Glögg och bubbel blandat. Det har jag hört är årets succé.
 - Jaså, sa jag. Det låter ju intressant. Men då ska det väl inte värmas, va?
 - Nej - kallt.
 - Kul! Men jag väntar med bubblet. Jag vill prova glöggen först.
 - Jag berättar sen hur det blev, sa hon. Om vi syns.
 - Bra, sa jag. Då riskerar jag inget.
Hon skrattade.

Nu visade det sig att vi båda var lite efter. En slagning på Google visar nämligen att Glubbel var fjolårets drink.

Nåväl - man får väl låtsas att man visste det.

Recept: 5 cl glögg och 10 cl bubbel. Serveras kall.


*****

torsdag, november 08, 2018

Bara en bild

På väg från Konsum. Med kassen fylld av fil, hjortronyoghurt, juice och blåbärskaka. Allt ekologiskt. Nästan. Eller vem vet. Blåbären är norrbottniska och förmodligen vilda. Men bullen runtomkring ...?

Och medhavd tygkasse. Förstås!

Man är ju präktig.

Bara sådär.


*****

Utelunch hemma

Den oroliga natten, och en lätt känning av något som kunde hänföras till gårdagens injektion,  fick oss att skippa torsdagslunch på lokal.

Det fick bli lyx här hemma istället. Inköpt på samiska butiken i kvarteret intill.

Mmmmm ... Renköttsoppa med klimp. Till det en perfekt gáhkko, tunn, seg och god.

*****

Lite för ...

.. spännande blev det precis när jag lade mig på kudden igårkväll. Jag hade inte hunnit stänga mobilen, som plötsligen signalerade. Ett VMA, "viktigt meddelande till allmänheten", dök upp på skärmen.

Den här gången gällde det oss. Centrala stan. Vi kände lite röklukt. Men var den giftig? Hur stänger vi ventilationen?

Vi hade fått veta att husets luftförsörjning skulle stängas automatiskt vid sådana händelser, men jag kunde konstatera att luften strömmade ur ventilerna. Hm?

P4 Norrbotten fick gå igång. Det kom fler varningsmeddelanden, men vi somnade i en lätt sömn.

Men framåt ettiden kom ett "faran över".

Skönt! Vi hade nästan funderingar på att evakuera och fly till stugan. Men vi blev kvar hemma. Sov oroligt.

Vet du hur man stänger ventilationen?

*****

onsdag, november 07, 2018

Den ena handen ...

.. verkar inte veta vad den andra gör. Härom dagen ringde Telia och frågade om jag inte ville öka min surfmängd i mobilen till  6GB?

För min del är det inte aktuellt, eftersom jag så gott som aldrig gjort slut på min 4GB-pott. Här hemma har vi Teliafiber med wi-fi. I stugan har jag mobilt bredband med 20GB som jag använder även för telefonen.

 - Jag förstår, sa teliakillen. Då kanske du inte behöver mer.
 - Nej, jag klarar mig gott på det jag har.

Idag fick jag följande SMS:


Snyggt jobbat Telia!

Samtidigt kan jag berätta att ett annat "hotbrev" från samma leverantör, visade sig vara "fake-news".
Det var påståendet att mitt säkerhetsabonnemang för dator, mobil och platta skulle upphöra från den 01 november. Jag uppmanades att lägga in en ny prenumeration. Jag avvaktade kallt det sagda datumet. Såhär en vecka in i november funkar allt som det ska.

Och så det tredje exemplet. Den 10 oktober kom ytterligare ett hot, där man tänkte strypa min mejladress. Det har inte skett.

Alltså - jag gillar Telia. Det är därför jag valt dem som leverantör en gång. Och jag är helkund!

Men nu börjar jag undra hur det står till på bygget. Den ena handen verkar inte veta vad den andra har för sig, som sagt.

*****

Dags ...

.. för vaccination. Influensan ska bekämpas, eller i alla fall hållas kort. Och regionen bjuder ju, så det är bara att passa på.

Nu är det gjort.

*****

tisdag, november 06, 2018

Och jag som ...

.. behöver en som funkar i plusgrader på torra land.

 
*****

Flättja

Det finns mycket som är bra i Sverige. Det mesta, faktiskt. Bra välfärd och rätt så välordnat.

Men ibland undrar jag, när jag t.ex. får höra följande:
  • Cirka 40% av alla skador hund mot hund tillskrivs så kallade kamphundar. Varför skaffar man sig en sådan? Varför gör inte vi, som Norge och Danmark, som helt enkelt har förbjudit raserna amstaff, pitbull och bullterrier?
  • Utländsk långtradartrafik ställer till det i vinterföret. Ibland med ödesdigra konsekvenser. alla svenska åkare kör med vinterdäck i motsats till de flesta utländska. Trots lagstiftning. De som eventuellt åker fast får sitta i förhör och hållas i finkan 24 timmar. Sedan släpps de fria. Återigen är Norge ett föredöme. Där får de sitta till deras arbetsgivare har betalt de dryga böterna. Lätt som en plätt. 
Smågrejer i sammanhanget kanske. Men flättja (flathet och lättja), kan snart läggas till ett annat begrepp som vi är kända för. Lagom.

Å andra sidan; varför skulle vi inte vara frihetens stamort på jorden? Vi har ju vinstdrivna skolor - fantastiska möjligheter, fast inte för eleverna. Vi har avreglerad tågtrafik - en stoooor succé, där Storbritannien gick före och gjorde bort sig. Vi härmade.

Och tänk så oerhört friska vi blivit, sedan vi avreglerade apoteken och öppnade fler butiker än det finns pubar i engelska småstäder. Inte blev det billigare heller.

Ögonsalvan Noviform kostade 59 kronor år 2008. Sju år senare är produkten nästan dubbelt så dyr, 116 kronor.

Hostmedicinen Theracough kostade 42 kronor år 2008. Sju år senare har priset ökat med 62 procent till 68 kronor.

Vanquin, medicin mot springmask, kostade 134 kronor år 2008. Sju år senare har priset ökat med 89 procent till 252 kronor, och har dessutom tagit slut hos tillverkaren under hösten.

Himla bra!

*****

Ordning och reda

Vi har en liten sittgrupp nere i trapphusets bottenvåning. Där sitter folk som bor i huset och kanske väntar på en taxi, färdtjänst, eller att någon bekant ska komma förbi och hämta upp.

Det där bordet ser emellanåt rätt trist ut. Det bara står där. Används kanske ibland för att ställa en handväska på, eller lägga en mobiltelefon medan man väntar. Det händer också att det står en blomma där. Till jul, till påsk, när någon i huset har avlidit ...

Men hela den här hösten hittills har det varit tomt.

Därför investerade jag i en krukväxt. Den placerades på bordet, intill väggen. Det måste ju finnas plats för ovan nämnda handväskor etc.

Två dagar senare hade någon lagt dit en duk och ställt krukan mitt på duken och mitt på bordet. Bordet betraktades tydligen som en piedestal.

Sedan har ett ställningskrig utbrutit. Jag makar krukan mot väggen. Någon annan flyttar tillbaka den timmen senare. Sådär håller vi på. Och jag undrar varför. Vem blir störd av att den inte står absolut i mitten?

Jag känner igen beteendet från mina arbetsplatser också. Vi var två, Anna-Lisa och jag, som ofta ställde i ordning med snygga saker och blomuppsättningar, gärna på något jalusiskåp, där man kunde hämta en pärm. Kanske lägga upp pärmen på skåpet och titta i den i lagom "pulpethöjd". Alltså ställde vi blomkrukan åt sidan av praktiska och estetiska skäl.

Någon dag senare stod allt exakt på mitten av skåpet. Pärmutrymmet minskade betydligt. Vi flyttade tillbaka till sidan. Någon annan petade tillbaka. Slutligen grep vi personen på bar gärning och konfronterade.
 - Jaså!? Var det därför den stod där på sidan?
 - Ja, sa vi. Bättre plats. Och dessutom mycket mycket snyggare.

Efter den dagen blev vi två kallade "esteterna".

*****

måndag, november 05, 2018

Kändistätt

Nu blev det en så'n dag igen. Jag gjorde "silhuettrundan", det vill säga att man går runt hela innerstan längs kajerna och stränderna. Solsken och vindstilla, fyra-fem grader över nollan.

Såhär mitt på dagen är det förstås bara arbetsbefriade som är ute och går. De flesta jag känner arbetar, så man förväntar sig inte att se någon bekant.

Men nu var det tvärtom. En dam med hund går 50 meter framför mig borta vid residenset. Hunden blir nyfiken på något på sidan om stigen, vilket får damen att vända sig om och får syn på mig. Jag känner inte igen henne direkt. Men när jag kommer närmare ser jag. Hon var med på vår resa till England och Midsomeräventyren i maj. Nu var hon sjukskriven efter en operation.
 - Eller egentligen rehab, berättade hon.
Vi gjorde sällskap en lång bit. Hon är bussförare i lokaltrafiken, så ibland kan man träffa på henne, när man är ute och åker. Nu skulle hon utbildas på de nya elbussarna som börjat trafikera stan. Lite spännande, tyckte hon.

Hunden var inte hennes, utan dotterns. Den hade en egen historia. Den var nämligen immigrant från Bhutan av alla ställen. En charmig spetsliknande, mycket cool och lugn vovve.
 - Hon är lite diskret när hon vill bajsa. Vill inte göra det vid stigen, sa dagmatten samtidigt som hunden bestämt drog iväg ut i terrängen.
 - Hon är som folk, skrattade jag.
Vi sa hej åt varandra och jag gick vidare.

Vid ankdammen träffade jag en kvinna som glatt sa hej-hej. Naturligtvis svarade jag lika glatt. Men jag vet inte vem hon var. Jag hade solen i ögonen. Hon hade bråttom.

Snart kommer jag tillbaka till absoluta centrum. En herre står med ryggen åt mig vid en korsning. Han röker cigarr och då vet jag precis vem det är. En av våra kulturpersoner. Speleman Svante.
 - Hej, sa jag. Det var till att vara snobbig. Han är ofta väldigt korrekt klädd, men nu pekade jag på påsen han hade i handen. Den var från en av de "bättre" herrbutikerna i stan.
Han skrattade.
 - Det är inte värre än att jag har hyrt en frack, sa han. Det är ju disputationstider.
Vi pratade en stund om ditt och datt. Han ville äta lunch.
 - Och då är jag inte social, så vart ska jag då gå.
 - Har du provat Le Croissant, eller Wallstens, föreslog jag.
 - Nej.
 - Wallstens har en beryktad fisksoppa.
 - Men tack för tips.
Vi sa hej, och jag anslöt till en före detta kollega, som precis passerade. Hon gick med mig en bit, men var ute på sin lunchtimme och skulle göra ärenden.

Jag hann bara något hundratal meter när jag ser ett par, som står och storler mot mig.
 - Men vad gör ni här, frågade jag.
 - Vi strosar lite, sa hon.
 - Och jag ska till tandläkaren, sa han. Men inte förrän om en timme.
Min förvåning berodde på att dessa två bor i Malmberget. Vi lärde känna varandra på samma englandsresa som damen med hunden. Jag berättade det för dem.
 - Världen är inte så stor, konstaterade vi.
Vi blev stående en bra stund. De skulle åka tillbaka med tåg senare på eftermiddagen.
 - Ja, det är ju hemskt att man måste åka 25 mil till tandläkaren. Men vi har ingen specialist på mottagningen därhemma, sa mannen. Och att frugan är tandsköterska hjälper ju inte.
-----

Nä - världen är inte så stor, tänkte jag, när jag gick vidare hemåt.


Och myten säger att det alltid blåser i Luleå. Jojo!
*****

Såhär ser det ut ...

.. i "norra Norrlands kustland" när SMHI lovat mulet hela dagen, "utom i Västerbotten och södra Lappland".

Så det är dit vi hör?
Hm!


*****

söndag, november 04, 2018

Det är tydligt ...

.. att någon håller till på vår altan och håller på att bygga upp ett livsmedelsförråd i ett hörn. Någon hyra för lagret har vi inte kunnat ta ut, eftersom hyresgästen är okänd. Vi har väl en aning om vilken art hen tillhör. Men vi kan ju inte skicka räkning hipp som happ.

Vi får se hur det blir.

*****

Fy fasen ...

.. vad jag är less på USA! Snart kräks jag över radion, TV:n eller tidningen. Dagligen, stundligen, minutligen, sekundligen handlar alla nyhetssändningar och magasin om detta land, som är så långt ifrån ett föredöme som man kan komma, snart. Jag jämställer det med Ryssland och Kina.

Nu är det val på gång. Herr Trump står som en fågelskrämma och basunerar ut floskel efter floskel, dumhet efter dumhet följs av nästa. Anhängarna tjoar och hurrar. Trump tror han är klyftig, men visar alltfler sjuka sidor. Föga statsmannamässig. En produkt av ett valsystem som aldrig borde ha sett dagens ljus.
Dagens nyheter idag.

Och vi svenskar är tydligen sjukligt intresserade av det så kallade Mellanårsvalet. DN ägnar idag tio (10!!!) sidor åt något, som vi överhuvudtaget inte har något med att göra. Än mindre kan vi göra något åt det. Det är inte den enda dagen det ser ut så, även om det inte har varit riktigt så många sidor.

Då kommer någon att säga att USA är viktigt för oss. Kanske det. Men vem har gjort det så viktigt om inte vi själva. Vi borde ignorera landet så långt det bara går. 

Om ett drygt halvår ska vi själva välja representanter till Europaparlamentet. Dessförinnan kan vi råka ut för ett extraval här hemma, om regeringsfrågan inte löser sig.

Två mer närliggande angelägenheter.

Hur många sidor får det? Hur intresserad är du?


*****

Invigning

Bjudna på invigning hos grannarna. Nytt spa-hus. Bubbel och löjromskrustader. Och en massa annat godis.

Trerättersmiddag.

Prat, skoj, surr halva natten ... nja, till efter midnatt i alla fall. Det blev en mycket trivsam kväll.

Hemåt i pannlampans sken.

*****

lördag, november 03, 2018

Jaha

Inte blev det riktigt som tänkt. Här hade sol utlovats. Jo, så blev det också. I korta ögonblick, efter en grå morgon och förmiddag. Men det regnade i solskenet också. Rena aprilvädret.

- Nä, men vi går väl efter fikat, va?
Meningen var att vi skulle ge oss iväg till tranbärsmyren. Men då ville vi ha sol och fint. Det är lättare att hitta bären då, där de ligger halvt begravda i myrens mossa.

Det hann bli lunch också. Men sedan kan vi dra iväg.
Jo, pyttsan! Inte blev det något med det. För solen strålade som bäst när den gick ner. Då, minsann, försvann gråtäcket som genom ett trollslag.

Tranbären får ligga kvar i mossan. Har vi tur kan vi hämta dem en annan dag.

*****

fredag, november 02, 2018

Fler tankar om världen

Thord Wiman har lämnat en innehållsrik kommentar till inlägget "Hur, undrar jag".

Jag tar mig friheten att lägga ut den här.

-------
Nej, det blir inte lätt att göra världen/planeten hel igen, människan verkar inte kunna tänka helhetsperspektiv men det kommer att bli nödvändigt när angelägenheten, brådskan och graden av allvar kryper allt längre in under skinnet. Det känns onekligen som om steglängden och vårt ekologiska fotavtryck snabbt vidgas i loppet mot ett kapsejsat klimat och människans mognad (eller snarare pubertetskris...) övertygar inte på något vis, mentalt verkar vi vara kvar i de förhistoriska grottorna. En insikt lika isande kall som det skräckkabinett av fullblodsnarcissister du nämner. Och det ska vara planetens mogna ledare. Det sämsta av det sämsta.

Hörde om Erdogans nya skrytbygge till sig själv, ett jättelikt palats med ännu större trädgård utanför Ankara. Där låg tidigare en biologiskt värdefull gammelskog. Men skövlades. Trädgård är nog inte uttryck för blomsterpassion mera då något att visa upp, skryta med när utländska dignitärer anländer.

Ändå vill jag tro att människan kollektivt kan mogna i insikt och ansvar, närmast att se som en universell plikt för en art med framtidsambitioner. Och framtidshopp finns det överallt. Det är en stark global väckelse i rörelse vad gäller klotets klimat/miljö: Medvetenhet, ödmjukhet, vilja och engagemang - Yes we can!
Många är det som jobbar på utifrån egen bästa förmåga både i ett lokalt och globalt perspektiv. Man börjar där man befinner sig. Samerna brukar säga "Det gör ingenting om man går uppför fjället på olika sidor, man möts på toppen". Och för en tid sedan över skolgården gick en tioårsjänta förbi; på hennes T-shirt stod: Recycle or die! Då blev jag glad. Hon hade tydligen tagit sig en funderare och kommit på något, ett första viktigt steg.

Obehagligt tycker jag är att alltfler politiker verkar frångå (det som var ambition och kungsord förut) ett förvaltarskap av jorden och istället lägger planetens och mänsklighetens framtid i hoppet om en snar snillrik innovation som likt ett trolleri i ett slag löser alla problem och utmaningar. Det är ju att ge upp. Den lösningen kan inte vara kompatibel med folkviljan.
Hoppas jag åtminstone inte.

Annars är väl Anna Odells posé i högerkanten av din blogg lite av symbolik över hur det kan kännas i en mänsklig själ efter FN:s och Världsnaturfondens senaste rapporter, strösslat med en hel del framtids och klimatångest. Men inte så mycket att det leder till handlingsförlamning! även om tiden för harmoni verkar vara förbi. Med allt vad som sagts och skrivits i veckan verkar ju Paris-avtalet i det närmaste vara en ocean av otillräcklighet. Ja, mycket är det som oroar.
------

Tack Thord, för din reflektion och din insikt.

*****

Förvinter - vinter. Bara att välja.

Grådag, dimma, men inget regn. SMHI har spått rätt för en gångs skull. Vi latar oss mest, förutom långa rundan, förstås. Bär in ved, rensar stora perennrabatten. Men det är snabbt gjort.


Sedan är det lite småsysslor inomhus. Traditionsenligt byts batterierna i våra brandvarnare. En renhud läggs på sittpufffen, eller pölen, som det envisas med att man ska kalla den. Det börjar ju bli vinter.

Den lilla snö som kommit har försvunnit. Någon fläck här och där är vad som återstår.

Men länet är stort. 15 mil inåt landet, i den trevliga inlandsorten Kåbdalis är det full vinter. Här samlas för närvarande världens stora utförsåkarstjärnor, som vanligt den här tiden, för sin träning inför världscupen. Det kan du läsa mer om här.

Den största stjärnan, Mikaela Shiffrin, däremot, fick inte komma. Det finns inte plats. Fullbokat!

Det gäller att vara ute i tid om man ska hänga med.

*****

Litet förmiddagsmysterium

Spökerier i allhelgonatid, eller ...?

Programmet Stil i P1 idag:

"John Bauer och hans fru och son omkom i en novemberstorm på Vättern 1918, när ångbåten Per Brahe förliste och gick till havets botten."

Hur går det till?

*****

torsdag, november 01, 2018

Hur, undrar jag

Med förskräckelse har jag i veckan tagit del av de larmrapporter som ständigt strömmar mot oss. Jag kan bli mörkrädd för mindre, även om jag tycker att jag ständigt varit på min vakt och hela tiden medveten om vart det barkar. Med jorden alltså. Och därmed framtiden för mänskligheten. 

Jag förstår också de förträngningsmekanismer som ständigt gör sig påminda. Vi har svårt för att ändra vårt beteende. Många anser (och det har jag skrivit om flera gånger förr) att "lilla jag kan väl inte göra något". Istället tycker man förmodligen att politikerna ska ta tag i frågorna. Jaha - hur populära blir de då? Förmodligen bortröstade i nästa val. Alternativt är det "nån annan" som ska lösa problemet, för som sagt "är ju jag så betydelselös".

Trump i USA, Putin i Ryssland, Jinping i Kina och Bolsonario i Brasilien. Samlingen är visserligen framröstade i val. Men oavsett om de är demokratiskt (nåja) valda, så beter de sig som diktatorer. Hemska tanke! Särskilt som de snarare har fel, än rätt i huvudet.  

Men att någonting måste göras råder inga tvivel om. Idag kom en rapport om att 80% av svenskarnas miljöavtryck sker utanför Sveriges gränser! Vi stolta invånare lever som om vi hade 4 jordklot att roffa åt oss av. Vi har ett (1)! Ett enda, som vi dessutom har börjat nöta ut ordentligt. Den biologiska mångfalden börjar vara, inte bara naggad i kanten, utan snarare på katastrofnivå på sina håll. Insekter behöver vi. Bina är snart slut. En massutrotning pågår. 60% av våra ryggradsdjur har redan försvunnit sedan 70-talet. Inte av arterna, tack och lov, men till antal djur. Och vi behöver alla sorter. För balansens skull.

Vad tycker du att vi ska göra?

 *****
Den sjätte massutrotningen.

Världsnaturfondens senaste rapport.

onsdag, oktober 31, 2018

Framkant

Det var på det glada 90-talet. Jag fick nytt jobb. I samma koncern, Nyman&Schultz, som kort därefter blev American Express Corporate Services. Men jag bytte från kontoret i Luleå till  placeringsort Arvidsjaur. Ett äventyr, på sätt och vis.

Kontoret i Arvidsjaur var på många sätt ett roligare kontor än alla de andra 40-talet kontor i Sverige. Vi var ett utvecklings- och referenskontor, där vi prövade nya produkter. Allt ifrån datasystem till nya rutiner, avancerad belysning i lokalerna, och ergonomi.

Dessutom fick vi ta hand om nya uppgifter i koncernen. Här inrymdes supportverksamheter för övriga kontor. Men vi var också entreprenörer och hade hand om tyska flygbolaget Lufthansas agentsupport. Dessutom var vi bemannade från tidig morgon till sen midnatt, för att serva kunder utanför normal kontorstid. Vårt kontor på Arlanda tog hand om natten och helgerna.

Jag pendlade de 16 milen från Luleå, två gånger i veckan. Med tanke på våra arbetstider  kunde jag komma till jobbet klockan 16 på måndag, jobba till midnatt den dagen, resa hem efter 16-17 på onsdagen, och köra tillbaka på torsdag till klockan 16 igen, bara för att ta helg efter 17 på fredag.

Kontoret blev rätt stort. 25 medarbetare. Att vara ett "experimentkontor" gjorde det hela mera intressant än på ett av våra vanliga enheter. Jobbet utanför vanlig kontorstid innebar ju också att vi fick ta hand om kunder från hela landet, ja hela världen. De som var ute och reste på andra sidan jorden ville ibland ha hjälp. De behövde alltså inte ta hänsyn till våra öppettider. Dessutom hände det att vi fick kändisar på tråden. Ulf Lundell minns jag att jag fick hjälpa.  Någon minister ringde också en gång, men jag kommer inte ihåg vem. Vi hade ju både Riksdagen och Regeringskansliet som kunder. Och Hovet.

Dåvarande arbetsmarknadsministern Anders Sundström, kommunikationsministern Ines Uusmann och flera andra höjdare gjorde studiebesök hos oss.

Kul hade vi för det mesta, förstås.

Telias kundtidning kom på besök och gjorde reportage.
Meningen var att jag skulle stanna något år för att hjälpa till med starten. Det blev många fler. 1993-99 blev jag där. Inte mig emot.

(Allt detta, för att jag råkade städa, denna regniga dag.)

*****

Och som om det inte räcker ...

.. med läget i världen, fick vi för några timmar sedan veta att Rånlandet och fritidshuset är strömlöst. Och vi som är i stan.

Aj, aj ... Löjrommen i frysen ... aaaahh!

*****

tisdag, oktober 30, 2018

Lasse Lasse liten

I vår "lobby" i trapphuset sitter Lennart, när jag kommer hem från träningen.
 - Synd att jag inte såg dig, sa han. Då hade jag ju kunnat vara artig och öppna dörren, och du hade sluppit kodlåset.
 - Och jag såg dig och tänkte - gamle man sitt kvar, kontrade jag.
Han skrattade.
 - Ja, här sitter jag och väntar på färdtjänst.
 - Jaså, sa jag lite överraskad.
 - Nä, jag skojar. Jag väntar på att Eric ska komma hem från sin promenad. Vi ska se hockey tillsammans. På C-more. Han har inte den kanalen.
 - Ja, han brukar komma hem vid den här tiden, sa jag.
 - Jo, visst är det konstigt. Man lär sig vilka vanor folk har här i kvarteret.
 - Precis. Vi har tidtabeller allihop.
 - Men de skulle behövas lite här och var i dagens läge, sa han.
 - Tänker du på världsläget?
 - Jo. Och Sverige. Det är ju en sandlåda utan regler.
 - Så kan man säga, sa jag. Och nu har vi fått en Trump till i världens femte största land.
 - Du menar Brasilien, sa Lennart.
 - Jepp.
 - Ja, kan du tänka dig. Det går utför både här och där. Till slut slutar man bry sig. Men man tänker ju på de som ska ärva världen. Nä - vi får uppskatta det vi har här i kvarteret. Med känt folk, som gör som de brukar. Till exempel går ut och går, som Eric. Han är min kusin, förresten. Det visste du inte.
 - Jaså, sa jag. Nej, det visste jag inte.
 - Världen är inte alltid så stor, sa Lennart.

*****

måndag, oktober 29, 2018

Byter hem ...

.. till stadsvåningen igen. Även om man är arbetsbefriad finns det vissa åtaganden som sköts bäst från stan, som förvandlats till amerikansk flygbas under en fjortondagarsperiod.

Det mullrar. Ofta.

*****

Det känns lite ovant ...

.. att se -10 på termometern, när jag stiger upp och förbereder frukosten. Dessutom efter en stunds sovmorgon.

På havet har isen börjat växa till. Ovanligt tidigt. Men första vindpust kommer att spräcka och splittra den.

Gomorron.

*****

söndag, oktober 28, 2018

Dagens

Ingen rast och ingen ro. Jo, jag överdriver. Visst finns det ro. Men givetvis också en del jobb att göra. 

Två granar fällda, kvistade och kapade till långved. Staplad och övertäckt.

Fågelbadet får anses ha gjort sitt för säsongen, även om jag vid flera tillfällen sett förvånade talgoxar hoppa ner och besikta spaet och funnit det tomt och föga badvänligt. Jag har ju inte insett att det kanske finns vinterbadare bland småfåglarna. I så fall hade jag ju förstås installerat golvvärme.


Nu har vi haft lite ro med en kopp kaffe, ja faktiskt två!

Men nu måste vi ta tag i mera jobb. Två granar ska "fasadbelysas", som traditionen föreskriver inför dubbelhelgen.

*****

lördag, oktober 27, 2018

Bara en bild

Just när solen gått ner.

*****

Funderingar

En bra sak med att vara relativt sysslolös är att hjärnan får en chans att visa upp sig på styva linan. Inte för att den är passiv när man har saker för sig, men det blir de lite djupare vindlingarna som får vädras när kroppen vilar.

Idag har varit en rätt stillsam dag. Det rivigaste har varit den kalla nordanvinden. Men stora rundan gick vi ändå och då hände något, som jag funderat över flera gånger; flockdjuret människan.

Det normala när vi rör oss här i den närmaste omgivningen, är att det är väldigt lugn och folktomt på skogsvägarna. Särskilt när sommaren tagit semester.

Men idag mötte vi en hundvallande kvinna, med en avogt inställd rackare till hund. Inte så att den var ilsk - nej, men den ville verkligen inte hälsa på oss. Strax efter det mötet kommer en bil körande och passerar oss. Det är Helen och Göran som vinkar åt oss. En och en halv minut senare kommer ännu en bil och kör förbi. Och tro det eller ej; nästa bil, tre minuter därefter, som körs av Micke smyger förbi oss på väg till sin stuga.

En människa, en hund, tre bilar på mindre än en tio minuter blev summan. Det var vid halvett-tiden. Därefter har vi inte sett en mänsklig varelse.

Detta är samma fenomen som när man kör på en öde väg. Kilometer efter kilometer. Ingen trafik. Varken bakom, eller framför oss. Men så ... bakom en kurva. Ett möte. En bil, nej, två, nej för sjutton  .. tre bilar på raken.
 - Möter man en, så möter man två.
Det är vår kommentar varje gång det där inträffar.

Och ingen tror mig, när jag berättar det.
-----

Sedan kan man ju också fundera över varför det börjat växa hår  näsan, såhär på äldre dar. Hur mina tårande ögon i motvind beror på torra ögon, vilket jag alltid får som förklaring, när jag berättar. Eller varför skräp på glasögonen alltid fastnar precis framför pupillen, alltså mitt i synfältet. För att inte tala om hur en radioreporter kan ställa frågan "hur blir man ateist". För min del är svaret enkelt: Man är ateist från födseln och sedan går man inte på fantasier som andra försöker pådyvla en som sanning.

Sådant kan man fundera på. En lördag i oktober.

*****

Och däääär ...


.. bröt solen igenom gråtäcket som rått i ett par dygn, nu.


*****

fredag, oktober 26, 2018

Tio dagar ...

.. i stan fick räcka. Molnigt men hyfsat väder. Någon minusgrad och "löften" om sol imorgon fick oss att ta beslutet att dra till vårt alternativa hem redan idag.

Vi sviker musiken och AWB:n på Kulturcentrum Ebeneser ikväll. Men man kan inte få allt.

Ut med flaggan. Vi gör som kungen. Flaggan uppe, när vi är här.

Småfåglarna flockas kring oss så snart vi stiger ur bilen. De tjirpar högljutt för att vi ska förstå att de väntar sig påfyllning i fröautomaten. Nu! Genast!

Jösses.

Och tänk - nu slipper man klippa gräset.

*****

torsdag, oktober 25, 2018

Ord

En kommentar dök härom dagen upp i ett nästan tio år gammalt inlägg. Det gällde ett av min mest lästa inlägg. Det som handlar om verbet "öda". Ett ord som känns lite ålderdomligt. Mitt inlägg föranleddes av att det förekom i ett korsord, och då i formen "ött" (supinum, aktiv). Folk har genom åren sökt på det där ordet och istället för att konsultera svenska.se (utmärkt hjälpmedel, som letar svar i tre ordböcker samtidigt).

Kommentaren som dök upp igår var denna:


Här hittar du flera av mina blogginlägg, som handlar om "ött".

*****

Efter nattens ...

.. usla sömn (vilket är ett mycket sällsynt fenomen) och huvudvärk på morgonen, har herr Bodin kommit till ett avgörande beslut: Alvedon brustablett kommer aldrig mer att komma över min tröskel.

Vilken fullständigt idiotisk kork!

Eller hur?

*****

Lyssnar på ...

.. P1 morgon. Konstaterar att trumpnissen i Vita Huset skyller på medierna som anledning till att sprängmedel skickades till Clinton, Obama m.fl. under gårdagen.

Konstaterar vidare att herr Trumps diagnos är ADIH.

*****

Hoppsan

Gnuggar sömnen ur ögonen. Tittar ut mot innergården.

*****