måndag, februari 12, 2018

Haffad

 - Tjenare grabben. Hur är läget?
En storvuxen man tittar åt mitt håll, där vi står i olika köer på Konsum. Han har skägg, stor parkas, pälsmössa, och jag känner inte igen honom.

Men vi blir klara samtidigt och då har han skalat av sig runt huvudet, och knuffar lite i mig. Han hade nog insett att jag inte känt igen honom. Då ser jag att det är Robert.
 - Men hej, säger jag. Man känner ju inte igen dig under alla mössor.
 - Det är ju vinter, säger han.

Egentligen är vi inte närmare bekanta. Men vi ses någon gång då och då på stan. Han jobbade som undersköterska på mammas äldreboende. Och han var hennes favorit. Kanske var det hans sydeuropeiska brytning (han är serb) hon gillade, eller det faktum att han ofta bjöd upp henne till dans, när han kom in i hennes lägenhet, i full visshet om att hon satt i rullstol mest hela sin sista tid. Men ändå.

Jag frågar var han jobbar nu. Det visar sig att han fortsätter på samma bana och nu jobbar på äldreboendet Örnen mitt i stan.
 - Man måste ju jobba, säger han.
 - Inte jag.
 - Inte?
 - Nä - jag är ju pensionär.
Han ser lite fundersam ut.
 - Är det verkligen så, frågar han.
 - Jepp.
 - Jamen då får du njuta av livet.
 - Tack. Det ska jag göra.

Vi skiljs åt utanför butiken.
 - Kul att ses, och vi ses igen, säger han och går åt sitt håll.

Sådär oss grabbar emellan.

*****

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar