Hemma i stan har vi tidningen utanför dörren, så det blir ingen längre luftning att hämta den där.
Det är rätt skönt att komma igång, innan dagen tar vid på allvar, och det var anledningen till att vi idag tog en rejäl rundtur i stan, det första vi gjorde.
Sedan blev det frukost.
Denna rutin ska vi nu försöka hålla oss till, utom tisdag och torsdag, då gymbesök står på det stadiga programmet. Jag har redan varit saknad. Fick ett mejl häromdagen om det. "Vi saknar dig Bert". Det manar till samvetet, men det är också så att jag haft gymkortet avställt juni, juli och augusti. Det är en förmån som vi pensionärer har. Men nu drog de minsann av avgiften för september, och då är det bara att ställa upp.
Men vi fortsatte hurtbulleriet. För på eftermiddagen gick vi en riktig långpromenad. Sommaren är ju kvar. Med risk för riktig panschovarning stannade vi också till vid ankdammen på Östermalm. Men vi hade inget gammalt bröd med oss, så de snabbt framrusande änderna fick tji, och "muttrade" lite missnöjt, när de insåg att de inte hade något att hämta.
- Tjenare grabbar.
En kille som kommer emot oss känner jag först inte igen. Jag har solen i ögonen. Men det visade sig vara en bekant, inte närmare bekant, men han har funnits runt våra vänner i många, många år.
- Nämen hej, sa vi. Det var länge sedan.
- Jo, sa han. Men hur är det med er då?
- Bara fint.
- Få se nu ... Jobbar ni fortfarande.
- Nej, Benke fyllde 65 i somras, och själv fyller jag det nya "50" nästa år.
- Va!? Ärligt. Det kan jag inte tro, sa han.
- Men så är det, sa jag. Vad gör du själv då?
- Ja, jag har återgått till mitt gamla yrke, så nu är jag flygkapten igen. Flyger i hela landet för flygbolaget BRA. Kiruna i norr till Malmö i söder. Det tänker jag göra till jag fyller 60 om sju år.
En mil på fötterna blev det idag. Drygt. Men så belönade vi oss också med en fika på stan. På Le Croissant. Hallon-lakritscheesecake och kaffe slank lätt ner där vid fönsterbordet med utsikt över alla människor som passerar. Att sitta och glo på folk är en givande sysselsättning.
8 kommentarer:
Tänker du också ge dig in i detta åldersförnekande? ”Det nya 50”? Jag förstår ju om du skojar men gudars vad det kan bli tröttsamt med alla som går in i livet efter yrkeslivet som hela tiden ska försöka bete sig och tänka som om man var så otroligt mycket yngre än vad man är. Vad ÄR det här för sjuka egentligen tror du?Jag tror det började med den där bloggerskan på 105 år som tycker att man inte ska ”gamla till sig” men själv sitter där med peruk framför datorn. Eller hundraåringen som klev ut genom nåt fönster - har inte sett och tänker inte...Jag har en 93-årig mamma som inte kan sitta still en sekund utan flänger runt och till och med har personlig tränare på sitt gym. Det du!! Jag är väl kanske mest trött på henne kanske, det är väl därför jag tycker det är så trist med människor som liksom inte kan ta det lite lugnt och vila lite i vardagen och bli lite ”klok och vis”. Stannar man inte upp i tillvaron hinns det ju liksom inte med? Ja, förlåt, det var mest det där med det nya 50. Som jag känner mig nu är det ljusår från då och inte ser jag ut som då heller så vem lurar man? Kanske är det Amelia Adamos fel alltihop? Trivs du i jeansen förresten?
Det där sa jag förstås mest på skoj. Jag "skryter" nog oftare med att jag blir 70 nästa år.
Vad gäller jeansen, så har jag inte börjat använda dem än. De får så att säga tillhöra jeansbanken, eftersom jag har en hel skrälldus med jeans att nöta upp först. De där köpte jag bara för att jag fick dem för halva priset.
Jag måste säga att jag önskar verkligen att jag hade din/er energi; ja, det här med att träna och hålla igång. Det lär ju onekligen vara så att hjärnan mår bra av träning/motion och sen är det ju också ett sätt att stärka kroppen; att få bättre balans och må bättre på alla möjliga sätt. Inte tror jag att det är för bli evigt ung, mer för att må bra och få mer energi; för det tycks alla få som tränar. Och Monet, att vara 93 år och flänga omkring, det kan inte vara alla förunnat! Trivs man med tillvaron, måste det ju vara helt underbart!
Men du är väl aktiv. Jobbar ibland. Vinterbadar. Åker nästan Vasaloppet. ;-)
Min mamma är inte det minsta harmonisk. Hon är bara ångestdriven och måste vara igång hela tiden för att hålla allt i schack. Det är antagligen mycket därför som jag också reagerar över det här lyckopratet upp i åren - det kan se ut så men behöver inte alls vara det bakom fasaden. Hela vägen upp i åren!
Nej, Bert .., jag är inte särskilt aktiv. Det är väl jobbet då och baden, men det kan man väl inte kalla för träning. Men man BORDE väl ,-)
Monet: nu känner jag inte din mamma, men det är ju bra om hon kan hålla ångesten stången med träning? Hellre det än med sprit eller tabletter?
Elisabet, jag blir lite full i skratt när jag ser din bild av min mamma framför mig. Hon har aldrig varit i närheten av sprit eller tabletter och inte nånsin sprungit något Vasalopp. Hon simmar i varmbadhus och har personlig tränare när hon för stela axlar sitter i roddmaskin så hon inte ska göra fel. Hon har aldrig ägt en träningsoverall eller varit klädd i några lycra-plagg. Hon är en äldre elegant dam i vackra modekläder, mycket vänlig mot alla och en sån som du skulle prata mycket med vid kassabandet. ”Flängandet” består i att hon inte kan sitta stilla, hon är rastlös, måste hela tiden ha nya aktiviteter, se och göra saker, umgås med vänner, åka på utställningar, fara iväg till höger och vänster, hon kör fortfarande bil och är hyfsat klar men måste hela tiden ha saker för handen. Vissa människor är ju så, håller undan svåra tankar genom att ständigt fly in i annat. Förlåt Bert för uttag av utrymme för detta i ditt kommentarsfält😍
Ja, du vet. Jag betalar ju dyyyyyyrt för varje rad du skriver.
Nä - ös på,du!
😉
Skicka en kommentar