torsdag, november 01, 2018

Hur, undrar jag

Med förskräckelse har jag i veckan tagit del av de larmrapporter som ständigt strömmar mot oss. Jag kan bli mörkrädd för mindre, även om jag tycker att jag ständigt varit på min vakt och hela tiden medveten om vart det barkar. Med jorden alltså. Och därmed framtiden för mänskligheten. 

Jag förstår också de förträngningsmekanismer som ständigt gör sig påminda. Vi har svårt för att ändra vårt beteende. Många anser (och det har jag skrivit om flera gånger förr) att "lilla jag kan väl inte göra något". Istället tycker man förmodligen att politikerna ska ta tag i frågorna. Jaha - hur populära blir de då? Förmodligen bortröstade i nästa val. Alternativt är det "nån annan" som ska lösa problemet, för som sagt "är ju jag så betydelselös".

Trump i USA, Putin i Ryssland, Jinping i Kina och Bolsonario i Brasilien. Samlingen är visserligen framröstade i val. Men oavsett om de är demokratiskt (nåja) valda, så beter de sig som diktatorer. Hemska tanke! Särskilt som de snarare har fel, än rätt i huvudet.  

Men att någonting måste göras råder inga tvivel om. Idag kom en rapport om att 80% av svenskarnas miljöavtryck sker utanför Sveriges gränser! Vi stolta invånare lever som om vi hade 4 jordklot att roffa åt oss av. Vi har ett (1)! Ett enda, som vi dessutom har börjat nöta ut ordentligt. Den biologiska mångfalden börjar vara, inte bara naggad i kanten, utan snarare på katastrofnivå på sina håll. Insekter behöver vi. Bina är snart slut. En massutrotning pågår. 60% av våra ryggradsdjur har redan försvunnit sedan 70-talet. Inte av arterna, tack och lov, men till antal djur. Och vi behöver alla sorter. För balansens skull.

Vad tycker du att vi ska göra?

 *****
Den sjätte massutrotningen.

Världsnaturfondens senaste rapport.

4 kommentarer:

Cecilia N sa...

Nån sorts svavelpredikan ända in i benmärgen på oss och sen påeldning med hopp som ger energi ut ur maktlösheten.

Jag tror att "tillsammans, gemenskap och solidaritet" är ord som behöver göras populära.

Bert Bodin sa...

Det skulle nog inte skada, även om jag tror att det en lång väg innan människor inser vad som håller på att hända.

thord wiman sa...

Nej, det blir inte lätt att göra världen/planeten hel igen, människan verkar inte kunna tänka helhetsperspektiv men det kommer att bli nödvändigt när angelägenheten, brådskan och graden av allvar kryper allt längre in under skinnet. Det känns onekligen som om steglängden och vårt ekologiska fotavtryck snabbt vidgas i loppet mot ett kapsejsat klimat och människans mognad (eller snarare pubertetskris...) övertygar inte på något vis, mentalt verkar vi vara kvar i de förhistoriska grottorna. En insikt lika isande kall som det skräckkabinett av fullblodsnarcissister du nämner. Och det ska vara planetens mogna ledare. Det sämsta av det sämsta.

Hörde om Erdogans nya skrytbygge till sig själv, ett jättelikt palats med ännu större trädgård utanför Ankara. Där låg tidigare en biologiskt värdefull gammelskog. Men skövlades. Trädgård är nog inte uttryck för blomsterpassion mera då något att visa upp, skryta med när utländska dignitärer anländer.

Ändå vill jag tro att människan kollektivt kan mogna i insikt och ansvar, närmast att se som en universell plikt för en art med framtidsambitioner. Och framtidshopp finns det överallt. Det är en stark global väckelse i rörelse vad gäller klotets klimat/miljö: Medvetenhet, ödmjukhet, vilja och engagemang - Yes we can!
Många är det som jobbar på utifrån egen bästa förmåga både i ett lokalt och globalt perspektiv. Man börjar där man befinner sig. Samerna brukar säga "Det gör ingenting om man går uppför fjället på olika sidor, man möts på toppen". Och för en tid sedan över skolgården gick en tioårsjänta förbi; på hennes T-shirt stod: Recycle or die! Då blev jag glad. Hon hade tydligen tagit sig en funderare och kommit på något, ett första viktigt steg.

Obehagligt tycker jag är att alltfler politiker verkar frångå (det som var ambition och kungsord förut) ett förvaltarskap av jorden och istället lägger planetens och mänsklighetens framtid i hoppet om en snar snillrik innovation som likt ett trolleri i ett slag löser alla problem och utmaningar. Det är ju att ge upp. Den lösningen kan inte vara kompatibel med folkviljan.
Hoppas jag åtminstone inte.

Annars är väl Anna Odells posé i högerkanten av din blogg lite av symbolik över hur det kan kännas i en mänsklig själ efter FN:s och Världsnaturfondens senaste rapporter, strösslat med en hel del framtids och klimatångest. Men inte så mycket att det leder till handlingsförlamning! även om tiden för harmoni verkar vara förbi. Med allt vad som sagts och skrivits i veckan verkar ju Paris-avtalet i det närmaste vara en ocean av otillräcklighet. Ja, mycket är det som oroar.

Bert Bodin sa...

Ytack Thord för insiktsfull kommentar. Jag tar mig friheten att lägga ut den som ett blogginlägg.