Surkart

I dagarna diskuteras och recenseras vår utrikesministers kavata finger i luften till gubbväldet i Saudiarabien. Näringslivet darrar och ser vinstmiljonerna sväva iväg, med en förmodad fattigpension som resultat.

Människorättsorganisationer däremot tycker att Sverige nu fått en utrikespolitik värd namnet. Det räcker inte bara med att twittra, CB.

Upprinnelsen till den konflikt som nu sägs råda, med anledning av det icke fortsatta försvarsmaterielavtalet inträffade när Margot Wallström hindrades från att hålla sitt tal på Arabförbundets kongress i Kairo. Och detta trots att hon var inbjuden som gäst att tala.

Nähäpp - Där darrade inte näringslivet, men väl Saudierna, eftersom hennes tal förmodligen skulle kritisera icke namngivna länder för bristande mänskliga rättigheter. Tala om skrajsna gubbar! Det träffade tydligen mitt i prick också, eftersom Saudiarabien var det land som motsatte sig hennes medverkan, även om alla andra 30-talet länder inte hade något att invända. Tala om att känna sig träffad. Och därmed avslöjad, med byxorna nere, om de nu har byxor under särken.

Jag känner mig hedrad av att vår utrikesförvaltning vågar stå upp för våra ideal. Margot har också lovprisats från många håll, något som vi bör värdesätta mer än att några wallenbergare får knapert i börsen. Det har också höjts hejarop från medier i USA (som väl får betecknas som en av Saudis allierade), till exempel ansedda Washington Post, som i rubrik präntade ungefär "Äntligen"!

Nu har skurkstaten härsknat ytterligare och kallat hem sin ambassadör i Sverige.
Bra! Då kan alla gubbsen sitta där och härskna tillsammans. Om det nu är möjligt att härskna mer, med tanke på människosynen i de styrande kretsarna där.

Till slut blir det i alla fall skämt.

*****
Läs även andra bloggares åsikter om Saudiarabien, Utrikesdepartementet, Utrikesministern, Margot Wallström, Regeringen