Här i hushållet är vi för öppna utsikter. I alla fall i möjligaste mån. När man bor mitt inne i en "förtätad stadskärna" (som det heter), ska man bo rätt högt över marken för att få de riktigt stiliga utsikterna.
Istället visar våra vyer åt ena hållet, en i och för sig vacker innergård med körsbärsträd, hallon, vinbär och krusbärsbuskar, krolliljor och annat. Åt andra hållet stirrar vi rakt in i ett p-hus. Och står det snygga bilar där, må det väl vara hänt. Men det är inte så himla farligt ändå. Man vänjer sig.
Men att nu, när vintern närmar sig, men ändå inte släppt till ordentligt, utan håller inne med den ljusa fina varan som vi är vana vid, byta gardiner, är en märklig tradition.
Att dessutom "fira" mörkret genom att byta från vitt till mörkaste blått, det vill säga från ljust till mörkt, måste väl anses som en paradoxal handling.
Men så har det alltid gjorts. Och så ska det alltid göras.
Hm!
*****
Helt galet! Ljusa gardiner ska det vara på vintern. Pratade om det med en äldre kvinna en gång. Hon höll med mig men -"Varje gång jag sätter upp mina tjocka vintergardiner, då tänker jag på dig", brukade hon sen säga. Vanans makt. ellem
SvaraRaderaJag ska erkänna att vi INTE bytte i fjol.
Radera