Veckans sista ...

 .. vandring går längs E9:an. Inte europavägen, utan vandringsleden som startar i sydligaste Portugal och slutar i Estland, fast någon säger St Petersburg. 

Dit vill vi inte, så vi väljer sträckan Praia das Maçãs - Praia do Magoito. Längs Atlantkusten, alltså. Lätt vandring jämfört med övriga dagar. Inte så kuperat. Och bara knappa milen. 

Vädret idealiskt. Det var nämligen molnigt. Sträckan är väldigt exponerad för sol. Ingen skugga att krypa in i, ens för en liten paus. 

Vi ser många spöförsedda fiskare söka lyckan från klippkanterna. Det är brant och leden går nära kanten på många ställen. Höjdrädd bör man inte vara.

Framme vid destinationen äter vi lunch och slappar. Solen bryter igenom. Vi sitter på stranden. Vågorna slår in med full kraft och lockar bara surfare.

Snart har tiden rullat iväg, och vår transfer tillbaka till hotellet kör oss hem. 

Skön dag, som kommer att sluta med barbequeparty i trädgården.

Nedan några bilder från leden:

*****

Här sitter jag ...

..och tar en kopp kaffe utanför vårt rum, och försöker rekapitulera dagen. Den dag som skulle bli så enkel och vilsam, men som ändå slutade med dryga milen i mycket kuperad terräng.

Vi började vid ett palats. Monserrate heter det. Bebott av en del betydande personer, bl.a. poeten lord Byron, och Frances Cook, textilmiljonär från England

. 

Ett mycket vackert palats med en fantastisk park runtomkring. Här byggdes en romantisk ruin på ett ställe, bara för att. Trädgården delades in i olika områden. Mexikansk, rosenträdgård, sydafrikansk, australisk m.m. 

Den romantiska 'ruinen', byggd för ros skull

Men snart strävade vi vidare genom djupa skogar. Uppför berg och nerför backar. Svettigt. Fågelsång och spännande växter. Efter en dryg mil hamnade vi i en by, där lunch väntade. För mig blev det grillad kalkon. Ett litet glas vin och en god dessert. Kul prat. Vi har verkligen blivit ett gäng. Det känns som att vi varit bekanta länge.

Som sagt, en dryg mil blev det, för här på restaurangen Refugio do ciclista blev vi upphämtade för hemfärd.

Vi måste ju hinna med en middag också, under kvällen.

Väntar på mat.

*****

Fridag

 - Nej - vi blir kvar här, bestämde vi. 

Det var en dag utan fastlagt program. Många i gruppen föredrog att åka till Lissabon. Men det lockade inte oss. Det blev en strosardag här i Sintra istället. Många vackra byggnader att njuta av.

Träffar tre trevliga damer från gruppen, som föreslår en öl på något ställe i skuggan. Det är hett. 

Sedan går vi till gemensam lunch en bit bort. Den drar ut på tiden och vi beslutar att gå hem till vårt trevliga tjäll och njuta vid polen.

Så får det bli. Det blir prat om allt och inget. Och en överenskommelse om gemensam middag ikväll. Så fick det bli. En trevlig liten krog gjorde oss lyriska.

Går sedan hem. Välbevakade från slotten uppe på bergskammen.

*****

På väg ...

.. till kvällens middag hör vi koltrastens sång från ståndsmässig adress.

Resten av kvällen fick vi själva stå för den. Sången, alltså.

*****

Munkliv ...

.. är inget för mig. Men idag startade vi vandringen med ett delmål, som var ett kapucinermunkkloster. Ingen verksamhet och helt övergivet, och nu bara som ett historiskt landmärke högt uppe på en bergstopp. 

Munkarnas privata celler var väl på två kvadratmeter, ungefär. Och dörröppningen krävde krypande för att komma in. Jag förstår den munk det berättades om, som istället bosatte sig i en grotta en bit ifrån klostret.

Efter någon timme drog vi vidare på vår vandring. Denna dag genom skog. Fågelsång och vacker växtlighet. Det här blev en lindrigare dag. Visserligen höjdskillnader, men mer lättgånget. Åtminstone fram till lunchen. Den serverades av vårt hotell mitt ute i skogen. En rastplats med dukade bord och fina sittbänkar klädda med trasmattor. Gott var det. Dessert blev det. Bortskämda, kort sagt.

Nästa etapp blev frivillig. Ännu en topp att bestiga. Och där gick jag och trillade omkull och fick skrubbsår på ena knät. Skitig blev jag också, eftersom jag hasade en bit i jord nerför den branta backen. Omplåstrad var det bara att trampa vidare. 

Knappa 14 kilometer blev dagens etapp. Det kallades 'lätt'.

Efter avslutad lunch samlas vi för genomgång

*****

Det europeiska ...

.. fastlandets västligaste punkt, Cabo da Roca, blev startpunkten för dagens vandring. En vandring längs Atlantkusten, med hisnande vyer över de klippiga stränderna. 

Naturen slösar med blommor på hedarna. Många känner jag igen, men en del är helt nya bekantskaper. 

Medhavd picknicklunch intar vi efter hisnande och benstärkande vandring. Att gå nedåt är jobbigare än motsatsen. Vi hamnar på en vacker strand för en dryg timmes paus, innan det på snirkliga stigar bär iväg uppåt igen. Efter nästan 17 kilometer till fots, landar vi på en vingård för vinprovning.

Bildkavalkad.

Nu väntar kvällen.

*****

Jag befinner mig ...

.. alltså i Portugal. Närmare bestämt i Sintra, inte så långt från Lissabon.  En vacker ort i bergig terräng, med smala gator och mysiga gränder.

Här ska vi bo en vecka och göra utflykter i närheten. Utflykter till fots. Vi är en grupp lulebor som tillhör 'klubben' Aktiva seniorer.  Tjugo personer som ska vandra minst tio kilometer per dag under vår vistelse.

Sintra har en spännande historia. Här har kungligheter residerat. Här har byggts slott och herresäten i de bergiga sluttningarna,  eller på toppen av bergen. Första vandringsdagen bestod alltså av besök vid några av palatsen. 

Det blev en rätt krävande tur på 16 kilometer med stora höjdskillnader. Men så full av upplevelser. 

Här följer en bildkavalkad.

Idyll.

Det högst belägna Peñapalatset

Knepiga träd

Klöversnyltrot

Källvatten

Skvallerreva

*****

Har bytt ...

.. utsikt som jag berättar mer om senare.

*****

Ny bok

En ny bok har hamnat på nattduksbordet. Se högerkolumnen!

*****

April april

Mig lurar man inte. Gårdagens 'sommarväder' lockade ut lättklädda shortsmänniskor i stan. Det var kortärmat också, om ens ärmat. 

Uteserveringarna har dykt upp.

 

Tempen låg på 13-14 grader och solen sken. Det var väldigt skönt. Men jag var klädd. 

Det lustiga är att vid samma temperatur i september, så åker ofta dunjackan fram på många.

Idag snöar det.

April, april.

Idag. April, april.

*****

Två nya ...

.. träningsformer såg dagens ljus på gymet i förmiddags. Talkandwalk- och Fikawalkmetoderna.

Fram och tillbaka.

En som tillämpade TaW var en kille, ca 35, som gick omkring i hela lokalen bland oss andra med telefonen klistrad vid örat,  pratandes högt och vitt med någon om ett möte de planerade. 

 - Ja, det är ju så att årsmoms ska redovisas om omsättningen är mer än en miljon. Och ni har ju tjugotre. 

Högt och fullt hörbart för de flesta i lokalen. Ingen sekretess där inte, så nu vet vi att mötet blir på tisdag på Storgatan 26, klockan 14.

Jag såg att andra också reagerade på tilltaget. Och jag kan för mitt liv inte begripa, varför man inte tar sig till något lite mer undanskymt hörn, när man pratar i telefon.

-----

Fikawalkmetoden var lite mer skämtsam. En av fysioterapeuterna halvsprang vid flera tillfällen tvärs genom lokalen med en kaffemugg i näven. Fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Hon är granne till oss, så jag ska vid tillfälle konfrontera henne för att få veta vilka positiva effekter den metoden har.

 

En osympatisk metod och en trevlig.

 

*****

Dagen

I allt elände i dagens läge, kan man ändå hitta små positiva detaljer.

Men ryssarna förnekar sig inte. Huvudlösa, eller tomskallar. Det ska bli intressant att se Uppdrag granskning ikväll.

Och skrämmande!

*****

Inte kan man ju ...

.. sitta inne, när utet lockar med sol och vindstilla. Som vanligt, skulle jag börja kunna säga, för nu har vädret visat sin allra bästa sida varje dag sedan påsk. 

Snön försvinner i rask takt. Men eftersom vi haft mycket, så tar det ändå tid. 

Efter gym, lunch med vänner på ny restaurang med överraskning. Det tog lite tid att få in det vi beställt, så då bjöd de på dessert också. Skulle tro att de kanske inte hunnit trimma in alla rutiner ännu. Men det blev positivt. God mat också. Och fullsatt.

Rundtur också, förstås. Södra hamnrundan. Där var det tji att få bänkplats. Allt var fullbokat av njutande lulebor. 

På den första satt en man i, säg 35-40-årsåldern. Storväxt på rätt sätt, skäggprydd, mörk, och fullt koncentrerad på det han höll i handen. Han stickade strumpor! Så var det. Jag blev så paff att jag bara gick förbi.

 - Såg du vad han gjorde, frågade jag Benke.

 - Jo, han stickade, (fniss).

Och varför stannade jag inte och fotograferade. Oj, vad jag ångrar det. Tror inte han hade haft något emot det. 

Men vi gick vidare. Kämpade i motljus, så att man inte känner igen en enda människa. Isbanorna är, som jag berättade igår, officiellt stängda. Men spridda promenadörer kunde ses här och där. Ja, just det - här och där betyder ju spridda. 

Några satt och solade i medhavda stolar.

Lite längre bort blev det mer dramatiskt. En polisbil körde förbi oss på promenadvägen, och en bit bort såg vi två polisbilar ytterligare, samt att något pågick vid en skåpbil. Ett ingripande, helt tydligt. Någon hade gjort något fuffens och var nu på väg att haffas.

När vi kom närmare såg vi hur en ung tjej med handbojor och kvidgråtande fördes in i en av polisbilarna. Hon grät, var kritvit i ansiktet, och en polis bad henne lugna sig.

 - Vi är ju här för att hjälpa dig, sa han.

Huruvida det gick fram till den gripna vet jag inte, för vi passerade bara förbi. 

Incidenten förblir väl en gåta.

Inte ska du tro att det är ointressant att gå omkring i den här stan. 

*****