Beröm - igen!

Elva månader sedan sist. Ungefär. Fick fotvårdstimme i julklapp. Bokad och klar. Det var bara att traska iväg efter lunchen och mötas av samma glada dam som förra gången var så positiv när hon fick se mina fötter.

Men det var lika mycket att göra den här gången. Kartnaglar är inget man ger sig på på något enkelt sätt. Det gäller bara stortårna, men kräver tid. Övriga småtår går rätt snabbt. Och det blir fint. Man känner sig verkligen omhändertagen. Min vårdarinna är en pratsam och humoristisk dam. Ibland jobbar hon som stugvärd uppe vid någon vandringsled i fjällen, så vi har en del att prata om. Minnen från de stugställen hon jobbat på.

Jag fick berätta om vår vandring i Österrike i september och hon blev så avundsjuk. 

Hon berättade också att en trend bland tonårskillar är att fixa sina naglar. Och då gäller det inte på fötterna. Nej - det är handens naglar som de gillar att få fixade. Ett exempel hon sett i sin bekantskapskrets var svartlackerade, men med ett litet rött hjärta mitt på.

Där ser man.

Snart var det klart och jag lät dagen gå vidare. Men 'går' gör den inte. Den springer.

*****

Det där med pension ...

.. är i mångt och mycket ett mysterium. Gåtfullt på många sätt. När jag började ta ut pension vid 65 års ålder var det svårt att sätta sig in i vad som var vad, eftersom det kom slantar från flera håll. Ja - det största beloppet hade jag koll på. Men resten. Det kom mindre belopp 3-4 gånger varje månad. Och i och för sig blev det ju en ganska bra summa av det.

Men idag fick jag påökt. 

I ett meddelande från SPV kunde jag konstatera att jag får hela 11 kronor mer  - per månad (!!!) -  att röra mig med i fortsättningen. Livet ut. 

Vad ska jag göra med pengarna? Tips!

*****

Ja inte vet jag ...

.. - men nog kommer vi att leva med hot från en odemokratisk despot i olika sammanhang från och med slutet av januari. Tupin, Prump eller kanske till och med Sumk, som börjat lägga sig i politiken i flera europeiska länder.

Här ett aktuellt exempel.

Bevare mig!

*****

Äsch då ...

.. tänker jag tidigt i morse, när jag kontaktar väderstationen i stugan. Den visar sig vara urkopplad och ställer frågan om jag har kopplat ur den, eller har bytt lösenord till stugans wi-fi?

Ingetdera, tänker jag tyst, och avvaktar. Det kan ju vara nå't tillfälligt avbrott. 

Men frukosten äts och inget händer där borta i skogen vid havet.

Det är dryga 20 minusgrader här i stan, och det är därför vi stannat hemma denna trettonhelg. Men när jag inte får något gehör från tekniken, blir jag orolig;  är det strömavbrott? Det vore förödande i detta väder.

Vi beslutar snabbt en inspektionstur. Då kan vi dessutom snöröja lite. Nästa helg räknar vi med att vistas där.

I sista backen ner mot vår infart pustar vi ut. Adventsstjärnan lyser, ser vi på håll. Ström finns. 

Inne i stugan är allt i sin ordning. 10 grader känns varmt i jämförelse med ute.

Vad var det då för krångel. Jo, jag märker att mobilen inte får kontakt med stugans wi-fi. Hm...? Det förklarar saken. Då har ju inte väderstationen någon möjlighet att sända mig rapporter.

Jag startar om routern - och vips så funkar det. Skönt.

Tänk vad lätt man vänjer sig vid bra finesser i den digitala världen. 

Vänder hemåt i kylan.

Däruppe skiner solen

*****

Inte har jag ...

.. gått under jorden, eller dött. Men det har blivit ganska tunnsått här i bloggen de senaste dagarna.

Dagarna går, utan att något speciellt händer. Vi tar det lugnt, vilket också är skönt. En fantasi vi hade för någon vecka sedan var att vi skulle åka ut till stugan i skogen vid havet över denna helg. Men den fantasin skippade vi när vi fick veta att det skulle råda temperaturer på 20, ja t.o.m. 30 minusgrader dessa dagar. 

 

Visserligen har vi en grundtemperatur i huset på ca 10-12 grader, så egentligen skulle det ju fungera även om det tar lite längre att få igång en trivsam sådan. Och till ett pris av ... ja, vadå. Elen är ju som den är, och ingen förstår varför. Inte ens Busch. 

 

Dessutom är ju en del av meningen med att vara därute, att man får vara just ute. Roligare saker finns ju.

 

Så vi blir hemma i stan och slappar med läsning, skidor på TV, korsord, mat ...

 

Fast man blir ju inte särskilt uppmuntrad av nyheter och tidningar, förstås. 

 

 *****

Tänk att vi ...

.. nu kommit fram till år 2025. Vad kommer detta år att ge oss. En nygammal despot kliver in i Vita Huset i Washington, svamligare än någonsin. Det skrämmer mig. 

Högervridningen i Sverige och i omvärlden skrämmer också. Demokratin naggas i kanterna mer och mer. En antal statsvetare skrev på nyårsaftonen om att den kommer att försvinna i USA i och med trumpnissen.

Då gäller det att försöka njuta av tillvaron så mycket som möjligt, så länge man kan. Och efter ett intensivt nyårsfirande, blev årets första dag lugn och mycket stillsam. Delvis kanske beroende på att vi kom i säng ungefär 03.30. Det är inte vanligt nuförtiden. 

Men vi uppskattade lugnet. 

Sån't är nyttigt.

Krispigt, skulle nog många säga om dagens väder. 17 minusgrader och sol.

*****

Nyårsaftonen ...

.. kom och gick, med goda vänner på besök. Långväga och stadsnära. Vi började redan klockan 18, eftersom vi vet att det tar tid att sätta i sig den typ av meny, som våra nyårsmiddagar brukar bli. 

Jag gjorde inte allt själv. Bara huvudrätten. Förrätt och dessert stod andra för, tack och lov. Men innan vi överhuvudtaget satte oss till bords, bjöd vi på champagne med löjromskrustader.

Sedan blev det hummer till förrätt. Med en fruktig sallad därtill.

Huvudrätten bestod av röding. Ugnsbakad. Serverades på grönsaker, en rotsaksstomp och en sweet chilisås. Marinerade granskott och tranbär bifogades.

 Desserten blev chokladig. Både mörk och vit och med jordgubbe och physalis på toppen. Mycket god.

Inte så pjåkigt, eller hur?

Kvällen fortsatte förstås fram emot midnatt, då vi klädde oss varmt och promenerade ner till Södra Hamnen, där tusentals lulebor samlats, för att enligt tradition se det spektakulära fyrverkeri som bjuds varje år. Det var magnifikt. 

Egentligen 'får' man väl inte tycka om det, med tanke på miljö, och alla stackars husdjur som lider stort. Men då kan jag säga att hundar såg jag bland publiken. De verkade inte bry sig. Lekte med pinnar, fick godis av matte eller husse, eller låg/satt i famnen på någon. Helt lugnt. Inga problem alls, verkar det som. Och jag tror det där med skräcken i stor utsträckning beror på hur hussar och mattar själva reagerar på smällarna. Om de är lugna, känner sig vovven trygg också.

Eller vad tror du?

*****