Det blev ingen fjällvandring...

... för mig i höstas. Av olika anledningar. Men en osedvanligt usel väderperiod fick oss att ompröva. Min arbestlöshet kändes också stressande. Jag insåg att jag inte hade tid, eller samvete att åka bort.

Men det kändes. Att i tider, då allt snurrar fortare och fortare, kunna åka till trakter, där man finner sig själv, är nödvändigt för mig. Jag behöver beständighet, då och då. Fjällen är just det - beständiga.

---

Nu har jag fått Svenska Turistföreningens Årsbok 2005. Bara omslaget tar tag i mig. Den stugan har jag besökt. Flera gånger.

Den ligger i en av vårt lands vackraste fjälldalar, Unna Reaiddavaggi. En märklig dal som är delad på hälften. En tröskel, drygt 100 m hög spärrar när man kommer från öster. Med klättring kommer man upp. Där, på yttersta kanten, står stugan. Vid en liten bäck, som oförskräckt kastar sig nerför stupet till den smaragdgröna sjön nedanför. Toppen i bakgrunden heter Knivkammen.

Dit vill jag - snart!