Tjåppåhållik

Nu är jag språkpolis.

Det senaste året har jag börjat märka en allt större utslätning i det svenska språket. Visst utvecklas språk. Det kan man inte undvika. Men nu börjar tidens stress och brådska att göra sig gällande i talspråket.

Man rationaliserar.

Det blir 'ejänklien' och 'ordänklit' för att man inte ids säga ...entl.. !

Idag hörde jag ännu ett tecken på detta.

Det är våra tje- och sje-ljud som blivit för krångliga.
"Inte hinner jag tänka på det".
Så då får det bli 'tjåppa en tjorta'.
Eller åt andra hållet 'schöpa schöttfärs'.

Det låter som att man håller på att vända på tje och sje. Men det är nog bara hörfel. Man är ovan, än så länge. Egentligen så börjar alla tjesje-ord att låta lika.

Lyssna på Katarina Anderssons reportage i Kropp & själ i SR P1 idag. (Inslaget ligger ca 8 minuter in i programmet.) Hela inslaget handlar om 'tjopping'. Och det sägs minst 30 gånger.

Och hur skall man säga åt en som legat lite för länge i solen;
Oj, vad du är tjär! Alldeles gristjär.