Det stora vita

Nu
Snön faller och jag är stilla
Föll inte snön
skulle något annat falla, regn
eller det osynliga,
som faller
antingen jag vill det eller inte


















Det är egentligen tiden
som faller
Den faller över mig
Jag är stilla vid detta fallande,
som är den verklighet
jag lever i








Det fallande
konstituerar den
Med sjungande ljud
faller de underjordiska kristallerna!

De faller uppåt Vita, svarta
genom taket, yr
genom väggar, under filten
där jag gömmer mig

Den faller utan tyngd
Finner sin tyngd, lämnar den
frivilligt
Det finns ingen kamp,
inget skeende
bara tiden som faller och jag är stilla,
inte i mig själv
bara utom mig, ser den
svarta flingan
rakt underifrån, mot mig

Inte rör den sig Inte far den bort
Jag svävar Över den Kring den

Tag bort den
som tyngd i mig! Den strålar som vilt ljus


















i allt det vita


(Göran Sonnevi januari 1963)

(Alla bilder klickbara för originalstorlek.
Och... jodå - det är färgbilder!)