Följden av ett ord

Jag har sett barnförbjuden film. Sedan länge. Mina föräldrar var medlemmar i något som i Kiruna hette Filmstudion. En lördagseftermiddag i månaden, minst, visades en film, som av någon anledning inte letat sig upp dit på vanliga vägar. Kanske någon lite udda film. Smal. Eller så var det en klassiker. Äldre filmer som kunde ses om. Vid varje föreställning var det också någon lokal kulturpersonlighet som höll ett lite anförande om filmen.

I målsmans sällskap, kunde jag ibland gå med. Redan från 12-årsåldern såg jag alltså sådant som egentligen var menat bara för de som var 15 år och däröver. Var jag stolt? Jo!

Igår kom jag plötsligt att tänka på en scen ur en av dessa filmer.

Det är krig. Första eller andra världskriget. Vet inte vilket. Italiensk landsbygd. Varmt, torrt, dammigt, smutsigt och fattigt. Folk svälter. Männen drar ut i strid. Kvinnorna blir kvar. Desperationen lurar alltid under ytan. Hur skall man överleva. En kvinna på gränsen till sammanbrott. Dottern våldtagen av någon soldat. Sorgen över detta är överskuggar allt. Men man måste som sagt överleva.

Desperat beslutar kvinnan att sälja sin bröstmjölk. Det är detta som etsar sig fast i min 12-årshjärna.
"Chi vuol' latte.....chi vuol' latte...". Kvinnan går ut i omgivningarna, handen runt sitt ena bröst. "Vem vill ha mjölk..."

Den scenen har jag aldrig glömt. Kvinnan spelades av Sophia Loren. Vacker som en gudinna, trots sin roll som härjad bykvinna.

Jag vet inte vad som hände, jag vet inga detaljer från filmen i övrigt och vet inte vad den heter. Den måste alltså vara gjord någon gång i slutet av 50-talet.

Kanske någon känner igen den.

Allt dök upp i min hjärna, när en kvinna beställde en latte på Wayne's Coffee, där jag råkade gå förbi. Hon hade en väldigt speciell röst. Det var den jag reagerade för.

Och för ordet.