Och på den fjärde dagen...

... byter vi boställe. Från byn drar vi upp i passet mellan Loktacohkka och Bajip Gohpácohkka. Nio kilometer bara uppför. Där på dryga tolvhundra meters höjd ligger fjällstationen.

Vädret är strålande. Sol, men rätt kallt. Blåsten är också märkbar, med snösvansar kring klipptoppar och snöslöjor över snötäcket.

Vi checkar in och tar en fika i den mysiga matsalen. Kaffe och hembakt morotskaka. Tyvärr hittar jag nötter i morotskakan, frågar vad det är för sort.
- Valnötter, svarar Jenny, som är receptionist, köksa, hotellchef, värdinna.
- Hoppsan, det är jag allergisk mot, säger jag.
- Oj, skall vi bli oroade.
- Nej, jag tror det går bra. Jag har inte hunnit med mer än en liten tugga.
- Ta en chokladmuffin istället.

Toppen på fjället väntar. En liten tur, bara. 176 höjdmeter på 1 kilometers längd. Stighudarna gör att vi klättrar som flugor på en vit vägg. Vinden tar i och köldfaktorn stiger. Vi får se upp med förfrysningsskador. Och de kommer. Näsvingarna vitnar, när vi på toppen tuggar i oss varsin chokladkaka "Sportlunch". Lä finns inte att söka. Det är bara att försöka värma tillbaka färgen med händerna. Inför nedfärden åker buffen upp över ansiktet.

Det blir inga skönsvängar nerför sluttningen. Väl synliga från fjällstationen försöker vi vara eleganta. Men kartongsnö, lössnö och vindskavler är inte direkt vad man kallar välpreparerad pist. Självförtroendet kastas åt sidan en stund, men skämtas snart tillbaka. Äsch!

Nåväl, snart sitter vi i matsalen igen med varsin lunchmacka, med blossande ansikten.

Häruppe dit inga vägar når, mobiltäckningen är 0, men där mänsklig samvaro bara uppstår, bakas allt bröd och lagas all mat, på plats. Resultatet blir därefter; ljuvligt.

Resten av eftermiddagen går i lugnets tecken. Vi installerar oss i vårt rum. Tar en bastu. Men där hittar vi en blotta i trivseln. Det är dryga 80 grader varmt i bastun! Släng en skopa vatten över ugnen och du blir skållad. Det här har dom inte förstått, resonerar vi. Ensamma gäster, på anläggningen, som vi är försöker vi ta oss lite friheter, men hittar inte termostaten. Så vi sitter där och torkar i bastun en stund.
(Nästa dag har vi hittat ratten och ställer ner till ca 60 grader, och sen öser vi på med ånga. Det är så det skall funka!)

Till middagen får vi sällskap med ett antal resejournalister. Internationella sådana. En från Financial Times i London, och någon annan från Tyskland, Belgien, Frankrike. De är hänförda. Av omgivningen, av stugvärmen, av maten. Vilket tjatter! En av dem, en fiiiin svensk dam, som jobbar utomlands pratar "högengelska", så att man blir full i skratt. Alltså, sådan där engelska med skånska diftonger; Eeoooh diiiur, how bjeeuuuutiful. Med gäll röst.

Maten ikväll. Lättstekt röding. Tryffelpotatis. Palsternacks- och saffranspuré med citron. Basilikasmör. Gula och gröna "haricots". Kaffe med mörka chokladtryfflar, norrbottniska, fyllda med åkerbär, hjortron, eller blåbär.
















Senare en Aber Lour, whisky, som sängfösare.



(Alla bilder klickbara för detaljstudier.)