Mat och sån't

fredag, maj 05, 2006

Andra världar

Det var bara ett spår. Rakt ut i öknen. Hårt packad sand och klippor. Allt honungsfärgat. Natten hade vi tillbringat i Sidi Ifni, efter en skön kväll med grillad fisk på en liten krog vid hamnen. Via Goulimine var vi nu alltså på väg mot en liten oas, en rastplats för nomadiserande tuareger på väg mot kuststäderna för att sälja sina kameler. Goulimine har en stor kamelmarknad varje vecka.

Kvinnorna försvann som skuggor, när vi steg ur vår bil. Männen var däremot nyfikna på oss och närmade sig för att prata. Tuaregerna kallas också blåmän, eftersom de oftast bär en traditionell blå kaftan med tillhörande djupt indigofärgad turban, som lindas, så att en slinga lätt kan täcka nedre delen av ansiktet. Hettan och värmen får turbanen att färga av sig och kan ge männen en lätt blåaktig ton i huden.

Vi blir inbjudna till en hövding, en släkts överhuvud och får slå oss ner runt ett fyrfat med glödande kol i hans tält. Han har en hel del att berätta. 27 år gammal har han nyss blivit släktens högste, ärvt ställningen efter sin far som avlidit. Han talar bara sitt språk, men en "närmaste man" talar lika hyfsad franska som vi och agerar alltså tolk.

Mintte lagas nästan rituellt. Silverkanna. Teet hälls om flera gånger. I en lång stråle, som för att luftas, fram och tillbaka.

De har kommit hit sent igår, från Mauretanien med sina kameler. 14 dagars vandring. Nu vilar de upp sig här i oasen innan de nästa vecka skall sälja kameler på marknaden vid kusten.

Det är ingen stress. Ibland sitter vi bara tysta. Han undrar varifrån vi kommer och vi försöker förklara.

Teet serveras i glas. Små, nästan som snapsglas. Det är starkt, smakar sött och mycket mynta. Hett är det också, men myntan ger en illusion av svalka. Samtalet går vidare om ditt och datt. På kvällen skall de ha fest och vi blir inbjudna. Vi får gärna stanna över natten. Det ingår inte i våra planer, men vi bestämmer oss för att tacka ja. Men vi berättar att vi först skall åka vidare till en liten by, känd för sina varma källor, för att ta ett bad.

Jag ber om att få ta några bilder. Det har de inget emot. Tvärtom. De ställer sig lite blygt upp utanför tältet och låter mig fotografera. Vi får en fin mycket fin kontakt. Många skratt.

Min förvåning blir stor, när "närmaste man" berättar att hövdingen vill ge mig en gåva, för att tacka för fotograferingen. Det är inte vilken gåva som helst och den gör mig närmast förlägen.

Han tar ett silversmycke, en vackert arbetat armring, från sin egen arm och ger mig den. Jag blir förvirrad och undrar om han vill sälja den. Men, nej. Jag ser att han vill att jag skall ha den. Som gåva. Han vill att jag provar den. På vänster arm, insisterar han. Jag får ta av mig klockan.

Sedan dess sitter den där, på min vänsterarm. Och klockan har jag på höger.

Vi åkte vidare mot byn med badhuset. På vägen kör vi på en sten och skadar en hjulaxel. Till badhuset kommer vi, och badar i den naturliga utomhusbubbelpoolen. Vattnet strömmar upp ur underjorden av egen kraft. Kvällen närmar sig. Bergen färgas röda i solnedgången och vi inser att vi inte vågar åka tillbaka till oasen, med vår skadade bil. Det gäller att försöka ta sig till en verkstad imorgon. Ledsna känner vi att vi svikit våra festvärdar därute i oasen. Men vad göra?

Stjärnorna tänds när vi så småningom kommer till ro. Vi sover utomhus i natt.

I en annan del av världen genomförs en statskupp.
Salvador Allende bombas i Monedapalatset i Santiago de Chile.

Det är den 11 september 1973.




(Bilderna klickbara för originalstorlek.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera.