Mat och sån't

onsdag, maj 17, 2006

Om en bild

Skidutflykterna var många i min barndom. I Luleå bar det ofta iväg, så att man stundtals var rätt less. I alla fall innan man kom fram. För när man var på plats vid målet, så var det förstås bara kul.

Till Ormberget åkte man, om man ville ha kuperad terräng med avgrundsdjupa stup, d.v.s. rätt beskedliga sluttningar. Men jag tyckte nedförsbackarna var oändliga som sommarlov.

Samma sak gällde Snasahögarna. Nej - inte de som finns i Jämtland. Det här rörde sig om några pucklar ute i skogen söder om Bergnäset (en stadsdel i Luleå), som vi åkte till, när vi tagit bussen till moster, som bodde där. Bil hade man inte och jag kan bara beundra mammas och pappas tålamod, när familjen skulle knös in på lokalbussen med skidor, renfällar och ryggsäck. Hurtigs Omnibuss till stan med omstigning till Ringlinjen, som gick till Bergnäset.

Men mest bar det iväg utåt havsisarna.

Bilden är tagen på en av våra närmaste skärgårdsöar, Altappen. Bosse var med. Vi står på någon gammal husruin. Ön har haft ett rätt stort sågverkssamhälle en gång i tiden.

Antagligen var det en vanlig vardag, och eftersom min pappa var journalist hade han ibland nattpasset och var alltså hemma på dagarna. Det var alltså inte bara söndagarna vi hade till förfogande. Långt senare fick jag veta att en av grannfruarna starkt ifrågasatt hur vi kunde dra ut på utflykt en vanlig tisdag. Det verkade misstänkt. Dagrdrivare!

Bosses pappa jobbade på Nisses Radio, med Luleås första skivbar, och mamman var hemma med liten bebis, så vad var naturligare än att vi tog hand om honom också ibland. Särskilt bra kompisar blev i ändå inte, av någon anledning.

Jag till höger, har hemsydd utstyrsel, säkert sydd av någon gammal vadmalsrock efter pappa. Jackan hade krage och muddar stickade av en gammal blå- och svartmelerad tröja, som repats upp. Galon på knäna. Givetvis! Mössan är den från sparkturen kända näsblodstypen, med en hård knapp längst upp. Pjäxorna ärvda efter någon av syrrorna. Väl ingångna och insmorda med konsistensfett, levde de länge. Själv var man insmord med Nivea Ultra Vattenfri. Första mjölktanden borta och säkert var jag rätt avundsjuk på Bosses glaciärglasögon.

Bosse Lidén och jag

*****

2 kommentarer:

  1. Det är inte alla som får en egen låttitel med sitt namn. "Jag och Bosse Lidén" som den gode Cornelis döpte den gamla klassiken "Me and Bobby McGee" till. Intressant att läsa om din barndom där uppe i norr. Det fanns en målvakt i Umeå som hette Bo Lidén. Han bor kvar i krokarna enligt Facebook. Annars tror jag din kompis var just mannen som bland annat bildade ett dansband och hade kontakter med Cornelis. Jag har hört många storyn om den mannen genom åren. Själv tog jag min mammas gamla flicknamn Lidén till efternamn när jag gifte mig. Innan var jag bara en vanlig Petersson. Nu när jag skrivit ett par böcker tycker jag det var ett bra författarnamn. Jag önskar dig en fin fortsättning på Alla hjärtans dag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lustigt! Jag hade aldrig hört talas om Bosse Lidéns orkester. Har väl inte lyssnat tillräckligt till Cornelis, förstås.

      Men när jag nu "forskar vidare", så kan jag konstatera att orkesterledaren Bosse Lidén inte kan vara min kompis. Där stämmer inte heller åldern. "Min" Bosse är nog född 1950 och kan omöjligt ha startat dansband i början av 60-talet.

      Men kul ändå, med sammanträffanden.

      Radera

Välkommen att kommentera.