Mat och sån't

måndag, juni 19, 2006

Bert håller sig undan

Kommer ni ihåg Fem-böckerna? De där man sträckläste, när man kom över dem. Som man önskade till varje jul, varje födelsedag. Och det var ju tacksamma presenter att köpa, så man fick och fick.

De var engelska ungdomar vars öden man följde år efter år. De var fyra olika karaktärer och en rufsig hund, som alltid råkade in i något spännande. George, som egentligen var tjej och hette Georgina, Julian, Dick och Anne och hunden Tim. En grotta, ett gammalt slott, ruin och tidvatten fanns alltid bland ingredienserna. Huvudsaken var också att det fanns ett antal skurkar, en hemlig lönndörr, eller en vindlande underjordisk gång. Allt skulle utforskas.

Alltid hade de fantastiska picnic-korgar med sig. Med paj, och tårtor. Sådant förundrades jag alltid över, van som man var vid egna ”picnic’ar”, som mest bestod av en chokladtermos och en svettig korvsmörgås.

Sen var det ju det där med roddenondroddonsnåren! Där de fem alltid gömde sig, när de råkade ut för något otäckt mitt på ljusa dagen och vid de enstaka tillfällen då de inte befann sig i den där hemliga grottan. Det fanns alltid ett rånnedrondosnår att tillgå.

Eftersom det var så spännande orkade jag aldrig traggla mig igenom råndedoddråsnåren själv, utan hoppade istället över dem, så att säga. Jag visste inte vad det var, men förstod nog att de var väldigt praktiska, när det gällde att gömma sig. Någon dåddenåndronbuske hade jag ju aldrig sett, under min uppväxt i Kiruna, så fantasin hade fritt spelrum.

Det tog nog ett par år av mognad och läsvana innan jag upptäckte, eller ens iddes stava mig igenom det där ordet ordentligt. Rho – do – den – dron - snår, rhododendronsnår. Då hade man blivit så garvad att hela bokserien förpassades till den töntiga delen av ens tillvaro. Barnsliga blev de.





Här i landet har vi två vilda rhododendronarter. Rhododendron lapponicum och rhododendron tomentosum. Båda finns i Norrbotten. Södra delen av landet har bara den sistnämda. Här är den vanlig och har blomningstoppar ungefär vartannat år, då det ser ut som kvarglömda snödrivor ute i skogen på sina ställen.

Massor av rhododendronsnår, alltså. Hela skogen full!

"Utmärkt", tänker jag. "Det där blir bra, när middagen är uppäten och disken nalkas."

Men inte fasen lyckas jag!













Uppdatering: Någon frågade varifrån jag fått att skvattram (det svenska namnet på växten) hör till rhododendronsläktet. I gamla floror står den med det latinska namnet Ledum Palustre och räknades som egen art. Men inte nu längre. Forskningen har tydligen gått framåt. Och den finns även i rosa. Men det tyckte jag var för fjolligt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera.