Vad har hänt

- Pst...Monsieur. Vous voudriez du vin?
Jag var på väg till den lokala marknaden, för att köpa grönsaker. Hade inte en tanke på vin. Det här var ju ett muslimskt land, där alkohol inte är tillåtet. Men något flög i mig.
- Oui, mais...
- Venez, suivez moi, sa den unge killen, tog mig i armen och förde vänligt iväg mig ett par kvarter bort. Åt samma håll som jag skulle gå, så jag protesterade inte. Vi vek in i en smalare gränd.
- Venez, venez.

I ett vanligt hus, där det bodde folk, låg också en liten affär. En sådan där vanlig liten diversehandel, som man aldrig ser här hemma. Där såldes mat, konserver, hinkar, läsk, karameller, steariljus, olivoljedunkar. Livets nödtorft.

En man mötte. Jag förstod att det var affärsinnehavaren. Några ord på arabiska från min unge guide. Ett stort leende från handelsmannen, ett fast grepp i min hand och in bakom disken, in bakom draperiet, in i lagret och ut genom en dörr till en innergård. Luften dallrade i förmiddagshettan. Solen tycktes svetsa fast oss syndare i stenläggningen.

Ett uthus, i skuggan under en platan. En gisten trädörr. Inget lås. Mannen öppnade. Som en stolt skattmästare slog mannen ut med handen i en inbjudande gest. Varsågod och titta!

Hylla efter hylla med viner. Bara franska originalbuteljer, dammiga och lite sandiga. Var skulle jag börja? Mina vinkunskaper då, jag var 24 år, sträckte sig väl inte så mycket längre än till Vino Tinto, eller Lantvin. Så jag tog fem flaskor med snygg etikett.

Farbror handlaren såg nöjd ut, då jag gick därifrån. Inte blev det dyrt heller. På den tiden kostade en hyfsad flaska hemma på systemet ungefär 15,75 kr, och det här var inte dyrare.

Min ledsagare tog hand om mig igen och ledde mig ut till den större gatan en annan väg än den vi kom. Det skulle väl verka misstänkt om jag kom ut på samma ställe som jag smög in i gränden, förmodar jag.

Sedan skildes vi med ett handslag och ett leende. Jag med en misstänkt klirrande ryggsäck och lite uppmärksamt spanande efter polisen, gick tillbaka till mitt sällskap. Han försvann kvickt åt ett annat håll.

På vägen ser jag kvinnan. Hon som beslöjad, tittade åt höger och åt vänster innan hon med bestämda steg gick över gatan. Jag är säker på att hon såg mig med min kamera. Jag är säker på att hon log.

Några grönsaker fick jag inte med mig. Men jag blev omåttligt populär hos mina kompisar.

När jag tittar på den där bilden kommer minnena tillbaka.
Hur har hon det nu, 33 år senare?

Finns "vinhandeln" kvar i Essaouira?