Inte ett ljus, inte ett ljud annat än vindens svaga rasslande i det torra gräset. Ingen hade klivit av de tåg som stannat under dagen. Ingen hade heller stigit på, så vitt jag vet. Det lilla samhället tycks öde.
Plötsligt tänds stationsskylten. Vassijaure - Sveriges nordligaste järnvägsstation. 516 meter över havet. Jag tar en bild.
Plöstligt är någon på väg över spåren, mot mig. I skuggorna ser jag en man. Jag hickar till och släcker lampan i rummet där jag står, och tittar ut igen. Borta - Han syns inte mer.
Jag granskar bilden.
Han finns där, till vänster, tydligt synlig mot bilen i bakgrunden.
Vem?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.