Mat och sån't

måndag, oktober 30, 2006

Arbetslöshetslunch

Ute på gården kisar jag mot himmelen, som är alldeles vinterblå. Det känns som en marsdag. Starkt solljus mot huset på andra sidan gården får det att likna en fjälltopp, med sina hängdrivor. Luften genomskinlig, rinner rakt ner i lungorna. Det knarrar under skorna.

Gårdsgrinden glider igen lite för snabbt med en smäll, som får några damer att hoppa högt.
"Hoppsan", säger jag, utan att få någon ytterligare reaktion från dem. Surpuppor. Funderar under hundradelen av ett ögonblick på att öppna grinden igen och smälla till lite hårdare. Men man är ju balanserad.

På några minuter har jag kryssat mig förbi hopskyfflade snöberg. Knaggliga isknölar som bildats i skarven mellan uppvärmd och naturlig gågata. De borde stämmas, de som kommer på sådana dumheter. Att värma upp trottoarer i det här klimatet borde vara förbjudet. Teknokrati på hög nivå. På andra sidan knölarna är det perfekt underlag, hårdtrampad snö utan halka.

Kommer innanför dörren på lunchstället och slänger en blick upp mot tavlan med dagens meny.
"Biffarna är jäkligt goda", säger en av stammisarna, som känner igen mig. Han brukar vara pålitlig, så det blir också mitt val. Fetaostfyllda köttfärsbiffar, med parmesanpotatismuffins och pepprig vitlökscreme. Jag häver mig upp på en barstol med min sallad. Stammisen skickar mig dagens Kurre. Det är härligt med den här timmen. Man kan sitta och läsa och ändå ha full koll över folkströmmarna på gatan utanför. Fundera på vilka fördelar som kan uppstå av att man kan chatta från tvättstugan. Har jag längtat efter det, oupphörligt och passionerat?!

Robbie, barista och "chef" på stället kommer och slänger några ord. Berättar om en tröttsam bilresa från Stockholm igår. 15 timmar med släp. Ingen avund kommer från mig. Han förhör sig om min helg och får förstås en kort redogörelse innan biffarna tar min odelade uppmärksamhet.


Till kaffet sitter jag och funderar en stund över hur unikt det är med stora snöhögar beströdda med gula björklöv. Vitt och guld. Det där med snö och löv brukar inte höra ihop. Men i år är det så. Har det hänt förr?

Kaffet är exeptionellt gott här. Man sitter gärna lite för länge. Inga bekanta dyker upp, vilket är ovanligt, och jag tackar snart för mig och går vidare. Till Ticnet för att höra om de har "presentkuvert". Jag skall ge bort konsertbiljetter. Men kön är så lång att jag struntar i det och går vidare.

Hamnar förstås i en bokhandel. Fyra böcker rikare, går jag därifrån och styr stegen hem mot datorn, dagens platsannonser och Office Word.

Eller skall jag sticka till tvättstugan och chatta?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera.