Gruvdrift, fiskgjusar, älgjägare, och kaxiga mesar

Efter att ha jobbat med fönstermålning, riseldning, vedkapning med mera under lördagen, blev söndagen en riktig slappardag.

Frukost till klockan 11 i stort sett. Då börjar Klingan i P2, som brukar vara obligatorisk lyssning, men idag fick det vara.

Ut på promenad istället, längs skogsvägarna i grannskapet. En titt förbi hos nya tomtinnehavarna. Alla här har skogstomt. Det liksom går inte att ha något annat. Blåbärsris och lingon, är den förhärskande vegetationen under tall, gran och spridda björkar. Men se, det accepterar inte nya grannarna.

Sedan i slutet av augusti har det röjts på den tomten. Det började lite försiktigt med en röjsåg, eller två. Men snart hördes en skogsmaskin brumma där borta. Träden började falla. Fler och fler. Det blev ett kalhygge. Inte ett träd, inte en buske blev kvar.
"Smaken är som baken", sa en annan granne.

Nästa steg; Markvegetationen bort. Leråker i skogen. Med sten under, som också skall bort. Och det finns sten, sju gånger värre än de stenigaste smålandstegar. Jättestenar. Idag höll man på att frakta bort dem.

Nu kallar vi tomten för "gruvan".

"Skall dom flytta ut stan hit", frågade sig en tredje granne, och skakade misstroget på huvudet.

Jag säger i alla fall tack och lov att vi inte ser den där tomten från vårt ställe.
---

Vi traskar vidare in i skogen, efter naturstigen, som byn har fixat. Fiskgjusboet är nu tomt. Utflyttat. Invånarna förmodligen på väg till norra Afrika, där de tillbringar vintern. En blick med kikaren säger direkt att någon flyttstädning har de då inte ägnat sig åt. Det hänger kvistar på trekvart lite här och där i den höga tallen.
---

Älgjägare i massor står på pass efter skogsvägen. Nåja, sju stycken, allvarsamma herrar utplacerade på utkik. Lätt grånade, lätt rundhylta, lite trumpna. Men man får ett "hej" när man går förbi. De är förmodligen lite irriterade på att vi kommer där i rask takt. Säkert skrämmer vi älgarna åt fel håll.

"Gå're inge' bra", frågar jag den siste vi stöter på.
"Nä! De'ä sist'kalven som är så envis", får jag till svar.

Tror fasen det. Att man är envis om man har sju tungt beväpnade, skjutglada gubbar i hasorna. Då håller man sig undan.

Heja kalven, tänker vi och tar en genväg genom skogen, vilket förmodligen får kalven att dra sig ännu längre bort.

Vi gör det bara'för'att!
Och ler.
---

Hemma vid huset har vi börjat mata fåglarna. Som vanligt blir det succé. Trots att vi inte har någon direkt kyla, tycks de gilla vår meny. Det är full fart, dygnets alla ljusa timmar. Kaxiga små talltitor, svartmesar, talgoxar och blåmesar. Idag fick jag till och med förtroendet mellan mig och titorna bekräftat. Fick några att äta direkt ur min hand.

Livat i holken.

Största "mesen" av dem alla; Nötskrikan, som inte ens vågar sitta kvar om man tittar på den från 50 meters håll. Men den är väl en tätting, förstås. Skrajsnare pippi får man leta efter. Men vacker, med sin brungrårosa dräkt, med svarta vingspetsar, vita vingband och starkt lysande himmelsblå rutmönster på utsidan av vingen. Sitter ibland i fröautomaten och "halsar" solrosfrön. Ner i krävan bara.
---

Söndagen fortsätter med jobb, förstås. Målar vindskivorna på ladan, plockar in slangen, sen den tömts på vatten. Lägger upp den på hyllan. Då rinner det ut sju liter till. Suck!

Rensar lilla grönsaksodlingen från det sista av romansalladen. Tittar till komposten.

Alltid finns det något att dona med.
En latsöndag!