Lurad

  

Vågorna häver sig mot stranden. Ett moln har lagt sig precis framför solen, men skiner fortfarande på bergen på andra sidan bukten. Det känns skönt, för den är stark på de här breddgraderna. Jag går barfota och känner hur vattnet tar med sig gruset och sanden under mina tår, när det drar sig tillbaka.

Det går mot sen eftermiddag och jag strövar så sakta upp mot byn med det lilla hotellet. Vill ta en dusch, duscha av mig saltet. Vila en stund, kanske somna. Ta en drink på balkongen, när solen försvinner bakom det där berget med den lilla vita kyrkan på toppen.

Och när mörkret fallit, svalkan kommit och lyktorna nere i hamnen har tänts, går jag ner till en av de tre tavernorna vid kajen. Beställer lite meze, en ouzo och surrar med männen, som alltid sitter där. På sitt stamställe. Senare käkar jag en timjankryddad lammkotlett med friterad potatis, grillad saganaki, tsatsiki och det där brödet med den goda, lite sprickiga skorpan. Naoussa heter rödvinet, som inte är så pjåkigt.

Vandrar hemåt i mörkret. Sätter nyckeln i dörren till min lilla studio. Trött lägger jag mig i sängen, drar ett lakan över kroppen och stirrar lite i taket, där en sandödla, likt en skugga sitter och spanar efter mygg. Tack för det, tänker jag, eftersom balkongdörren står öppen mot natten.

Och allt det där hinner jag fantisera om när jag tar bilden på stranden vid Torneträsk.