... och dom bor i ett främmande land

Ofta undrar jag.
Funderar.

Hur kan vissa länder finnas, utan utveckling?
Hur kan medeltiden dröja sig kvar. Eller egentligen; Hur kan det inte ha hänt något på fem-, sex-, sjuhundra år.

Märklig fråga att ställa sig. Och svaret är förstås: Sådana länder finns inte. Någon form av utveckling har förstås ägt rum. Men till synes minimal.

Jag tänker på Afghanistan. Ett folk härjat av krig, kuvat under krigsherrar och en, enligt mitt sätt att se, livsfientlig religion. Fattigdom, misär. År efter år, århundrade efter århundrade. Samtidigt lever vissa människor där rätt gott, på andra länders invånares önskedrömmar, om en annan "värld". Opiumodlandet drar förmodligen in en hel del.

Hur uppstår talibanväldet. Där man till och med ville förbjuda ringklockor på cyklarna, eftersom det för mycket liknade musik. (???)

Hur går det till?

Jag tänker på Nordkorea. Där har det visserligen hänt en del, sedan medeltiden. I alla fall på områden, som man inte skulle önska. Men ändå.

Hur lyckas de styrande hålla befolkningen utanför? Utan influenser. Utanför omvärlden. På medeltiden skulle det säkert gå bra. Men nu!?

Kanske är det enkelt att vara ledare i ett sådant land.
Eller inte.

Det låter arbetsamt, med all den räddhågsenhet, som måste finnas. Den misstänksamhet som måste ligga och gro. Ständigt.

I båda fallen (länderna) låter det förstås sjukt.
Sinnesjukt.

Det finns förstås även andra exempel på denna utvecklade jord, där folk lever som vore det på medeltiden. Jag tänker på att det ännu hittas folkstammar, små undanskymda enklaver, inramade av höga berg eller djupa djungler. Fysiskt avskurna från oss andra.

I de fallen kan jag förstå.
Eller är i alla fall beredd att försöka.