Tre gånger...

... får väckarklockan ringa, innan jag slutligen inser att det är kört. Ja, att jag måste stiga upp, alltså.

En sådan där morgon,
när tiden mellan varje ringning är en sådan där fantastisk stund,
då sängen känns extra skön,
varm,
med kalla hörn,
där man kan sticka ut fötterna,
vända på kudden,
och sjunka in i hjärnans vilda dans,
där ouppklarade problem slängs i väggarna,
där lustiga och bisarra och helt ologiska sammanhang
tillåts vara helt naturliga.
Och där en talande get skymtar, och säger....
bibibi bip, bibibi bip, bibibi bip, bibibi bip.

Månne det var den nya bäddmadrassen?