Långlunch

Att bo i en medelstor stad har sina uppenbara fördelar. Man har all service och i stort sett samma utbud som en storstad, men på en koncentrerad yta. För mig, som tappat en stor del av mitt sociala liv (jo, arbetet innebär en större social bit av livet än vad man föreställer sig, när man jobbar) är det en stor fördel att till exempel gå ut och käka lunch.

Jag behöver knappast stämma träff med någon. Någon bekant dyker alltid upp och gör en sällskap. Och går jag på "stamstället" träffar jag åtminstone den fina personalen där. Men idag hade A. bokat in mig för lunch, så jag var så att säga säkrad.

Den cajungrillade laxen med klyftpotatis och en god dragonsås hade precis slunkit ner i magen när snygga R. anslöt och ville käka. Då blir man kvar en stund till. Pratar Kulturhusets vårprogram, som hon hade varit på presentation av. Genast bockade jag för ett antal evenemang i huvudet, som nu skall bokas in. Det gäller att vara ute i tid.

H. ansluter till sällskapet. Berättar om kommande uppdrag i Alpes Maritimes i mars. Drömjobb, säger jag bara. Och så blir man kvar en stund till. Påtår på kaffet. R springer tillbaka till jobbet och jag tar en jordgubbs- och chilitryffel. Nästan två timmar blir jag sittande, innan jag slinker iväg till mina ärenden. Nyblivne hotellägaren Aa. smiter in på en espresso, blir presenterad för mina lunchkompisar. De sitter där säkert än.

Själv fullgjorde jag mina kulturärenden, K-huset för att hämta det nya programmet, och Systemet för att förbereda lördagsmiddagen.

Så att säga.