Mat och sån't

onsdag, februari 14, 2007

Pålitlig vän, eller

Det tog bara ett par sekunder innan skriket hördes. Han hade, som vanligt förutsatt att det skulle vara ledigt i tvättstugan. Det är nästan aldrig någon använder den, så här mitt på dagen. Han nynnar på en låt, när han stiger in. Den byts nästan genast av ångestvrålet som skakade väggarna. Sedan rusade han ut ur tvättstugan och kräktes i kaskader.

- Fy faan, sa en blek kommissarie vid åsynen. Väggarna var rödfläckiga. Obestämbara rester av något organiskt hade kletat fast här och där i hela lokalen. Tak, golv; allt var nersmetat. Han halkade till och tog stöd med ena handen mot väggen för att inte falla. Råkade sätta handen rakt på något hårt, som fastnade i handsken. Han tittade. Det var en tand. En lätt krossad, mänsklig framtand.

---
Jag har en lätt fobi för centrifuger. Har alltid haft. Inte så att den besvärar mig, eller att jag vägrar använda maskinen när jag tvättat. Men jag har mina betänkligheter.

Förr, det vill säga, när jag var barn, så var centrifugen blå. Bastant monterad i några konformade saker i betonggolvet. Locket var av glas, så man lockades ändå nära, för att titta och förundras över hur snabbt den snurrade. Ibland kunde den bli lite ojämnt fylld och skakade rejält vid start och stopp.

Och det är där mina betänkligheter dyker upp, när jag blir lite äldre och förståndigare. Sitter centrifugen fast? Ordentligt! Jag kan inte ens föreställa mig vilka krafter som 20000 varv i minuten kan ge sex kilo blöt tvätt. Tänk om den lossnar när den står där och darrar och vibrerar och låter, som ett tjudrat vilddjur. Tänk om den skulle börja kastas omkring i hela rummet, flyga runt och krossa allt i sin väg.

Det vill säga mig.

Var det min tand han hittade, poliskommisarie Hustvedt?


Andra bloggar om: , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera.