Den norska hämnden

Inte trodde jag att de skulle vara så snarstuckna. Det där att knipsa av Norge var ju bara ett skämt.

Sol och fint på morgonen fick oss att besluta en klassikerrunda idag. 23 kilometer härlig vandring i allt från lummig björkskog till arktiska hedar och sjöar. En rundtur jag gjort många gånger förr. Den gamla rallarvägen från järnvägsbygget är början på vår tur. Vi passerar Riksgränsen och kort därefter riksgränsen. Hängde du med?

Det där klivet är förstås inte märkbart. Det är bara att knalla över och är man inte uppmärksam uppfattar man inte att man byter land. Om det inte vore för det där med snögallerierna för järnvägen. Precis på gränsen förändras standarden märkbart. Den svenska i stram betong och den norska i dåligt underhållet spinkverk. Så har det alltid sett ut här. Inga oljemiljarder har hittat till underhåll av statlig egendom här inte.

Men visst märker man efter ett tag, att man kommit över i det smala Norge. Här är hyttetraditionen djupt rotad och överallt på klipporna finns välsnickrade stugor. Något som aldrig fått förekomma i fjälltrakter i Sverige. Folk vinkar och hälsar när vi travar förbi stugknutarna. Trädgårdarna bjuder inget vidare insynsskydd på dessa breddgrader.

Efter närmare tre timmar på fötterna börjar vi tyst nämna att det skulle vara gott med lunch. Det skulle vi inte ha gjort. Omedelbart sänkte sig molnbasen. Dimman rullade in. En kvart senare störtregnade det. Och nu upptäcker vi vår blunder. Vi har glömt regnbyxorna hemma. Nåväl, vi traskar vidare. Väderrapporten har ju lovat skurar. De brukar snabbt gå över och så kommer solen och torkar upp allt emellan varven. Men då räknade varken SMHI eller vi själva med "det avknipsade landet", min skymf.

Den här skuren var lång. Mycket lång. I allt blötare brallor plaskar vi vidare i dimman. Vi följer en stig, men den försvinner så småningom, eftersom leden går över kala, vackra stenhällar. Rösen finns. Men i tät dimma är de inte så lätta att upptäcka. Och så går vi vilse. Plötsligt vet vi inte var vi är, hur långt vi kommit, eller ens om vi är på rätt väg. Lunchen har vi insett är bortregnad. Nu gäller det att hitta hem.

Den mest bekanta omgivning blir helt förvanskad av dimma. Ingen idé att anlita kompass heller. Här finns järnmalm lite överallt och nålen snurrar åt alla håll. Vilse! Herregud, det har jag inte råkat ut för sedan jag tillsammans med syrrorna vimsade bort oss på Blidö i Stockholms skärgård 1953. Jag var fyra år och var den som hittade hem. Lokalsinne är något som jag besitter. Av god kvalitet också.

Men här var det kört. Försöker tänka logiskt. En höjdmätare i min klocka på armen visar 658 meter över havet. Den sjö vi skall passera ligger på knappt 700 meters höjd och är stor. Vi kan inte missa den. Sagt och gjort. Vi går vidare med plaskvåta byxor och väta som börjat leta sig upp i kortkalsingarna och defintivt ner i kängorna. Har du provat kajakskor någon gång? Du vet, sådana där i neopren, som man kan gå i vatten med och som blir våta, men där vattnet så småningom värms av fötterna till en behaglig temperatur. Våtdräkt, typ. Så kändes det i skorna. Tjipp, tjopp. Och vilse.

Plötsligt stod ett berg framför oss. Helt oväntat. Ivägen! "Bort", tänker jag tyst. "Du skall inte finnas."

"Åh. Det här är nog bara den lilla åsen före sjön", säger jag med en röst full av förtröstan. Spelad. Börjar gå över den. Den är hög. Alldeles för hög. Och plötsligt slår det mig: Gáttercohkka. Det måste vara Gáttercohkka! Det fjäll, som vi skall passera längs dess södra sluttning. Den som slutar i sjön. Vi vänder neråt och framåt med ny optimism. Detta var inte vår hädangång.



Vi närmar oss ett tomt, spöklikt intet. En linje i ingenstans, med bara dimma därbortom. En strand, ett vatten. Sjön! Vi är räddade. Bara åtta kilometer kvar till målet, vårt tillfälliga hem. Tjipp, tjopp. Snart passerar vi också en gul skylt. "Riksgrense Sverige" står det på den, även om texten är i samma dåliga skick som spinkveden i snögalleriet. Inga oljemiljarder här heller. Behöver jag säga hur texten såg ut på baksidan, det vill säga framsidan. "Riksgräns Norge" i klara svarta bokstäver synliga från långt håll. Äntligen hemma!

Och är det inte så att sikten bättras. Blir inte regndropparna något färre. Ljusnar inte himlen lite, lite?

Efter sex och en halv timme oavbrutet vandrande (Ja, förutom snurrandet och letandet efter vägen, förstås.) sätter vi våra vattenfyllda kängor på brons trappsteg. Och ta mig rackarn, tittar inte solen fram.

Vad hade vi i Norge att göra?!!

*****