Vad övrigt är, är himmelen.

Idag uppfyllde jag en gammal dröm. Trots att jag varit på denna plats regelbundet, nästan varje år, sedan 1956, har jag aldrig bestigit Vassicohkka. Men alltid längtat dit. Insett att utsikten måste vara enastående.

Denna tisdag blev det av.

Vi kom iväg rätt tidigt. Vädret bästa tänkbara. Sol och lagom varmt. Vindstilla. Från utgångspunkten är det cirka 7 kilometer upp till toppen. Höjdskillnad ungefär 800 meter. Rejält, om ni frågar mig.

Men man känner inte efter. Att få gå en fjällstig. Att få ta in alla intryck, blommor, dofter och syner. Visste du att fjällhedarna doftar vanilj, när de blir varma? Inte Ekströms Marsan, eller GB:s syntet. Äkta vanilj!

Brant och jobbigt. Det tar fem timmar innan vi står på toppen (inklusive en timmes lunch). Med bara blå himmel över oss. Här uppe blåser en frisk, varm vind. Så stark att det är svårt att stå stilla. Vi blir kvar i trekvart.






Njuter av synerna. Undrar varför jag inte varit här förr. Undrar om jag någonsin kommer åter. Kanske är förgängligheten, ögonblicket det bästa.

Vi kommer tillbaka till fjällstationen vid sjutiden, i varm kvällssol. Med ömmande muskler.

Mätta på intryck.
Hungriga i magen.

Det blir lax.

*****



PS. Och den som listar ut rubrikens travesti och nämner vem som skrev originalet och hur det löd, vinner ära och berömmelse.