Mat och sån't

tisdag, september 04, 2007

Förlorad

En idrottsskada, som jag har dragits med i massor av år, skulle undersökas idag. Med kallelsen till specialistmottagningen på kirurgkliniken i Kalix (Jo, här i Norrbotten får vi åka till Kalix om vi vill bli opererade.) i fickan, susade jag iväg i morse. Skulle infinna mig halv tio. "Kom gärna en kvart före", stod det i brevet.

Min skada är av den tjusigare sorten. Förvärvad i Frankrike minsann. Närmare bestämt i fina skidorten, det vill säga Val d'Isère. Och ännu närmare bestämt i en stollift i La Daille, eller Dallaj, som vi i kompisgänget snart döpte om stället till.

Jag har varit rätt stolt över denna defekt. När folk har frågat "Men, vad har du där", så har jag bara svarat "Var?", och sett lite allmänt och klädsamt förvirrad och förvånad ut.
"Där! I knävecket."
"Ååh. Det är bara en liten törn, jag fått av en stollift. I Val d'Isère", svarar jag, i akt och mening att frågaren skall falla i djup beundran för mina bedrifter.
"Men det ser ju ut som ett åderbråck", säger den okänslige.
"Förvisso", säger jag, "men det är det som skadan utvecklats till med åren, förstår du", svarar jag, inte utan en lätt förnumstig ton.

Idag skulle jag träffa läkaren, som skulle avgöra om denna skada skulle opereras. Remitterad av en annan läkare, som jag uppsökt på grund av ett eksem, som jag ville bli av med, och av en slump fick syn på min stolthet.
"Oj", sa han, och skrev en remiss.

Jag tas emot av en rejäl sköterska.
"Jaha - Du har remiss. Ja, då kostar det inget. Har du kört bil hit?"
"Jepp", svarar jag. (Det är åtta mil från Luleå till Kalix.)
"Då blir det sextio kronor."
"Jaha." Jag börjar ta upp plånboken.
"Varsågod. Det är bilersättningen."
"Oj, skall jag få det?"
"Jajamensan. Lite fikapengar."

Jag visas till en soffgrupp och ombeds vänta. Doktorn kommer och hämtar mig, när det är dags.

Doktorn visar sig vara en ung, slank, blond, nordisk huldra på cirka 1,85. Längre än jag alltså. Ser doktorer ut så, nuförtiden? Med fast hand hälsar hon mig. "Hej. Jag heter Anna." Och så lägger hon till "läkare", för att inga tveksamheter skall råda.

Inne på undersökningsrummet får jag berätta. Om skadans uppkomst. Hur jag tycker att den känns, om jag har ont, eller är benet svullet. Jag svarar snällt på frågorna.

"Då skall vi ta och titta", säger hon. "Du kan hänga byxorna där." Hon pekar på en krok under spegeln.
"Oj", säger hon, och jag förstår att hon är imponerad.
Med stor professionalitet undersöker hon. En sorts ultraljud. Hon kollar klaffar och cirkulationsflöde. Klämmer och känner. Stänger blodflödet och öppnar igen.
"Och du har inte ont?"
"Nej", säger jag. "Men det sista året har jag haft lite krampkänningar... ja, sendrag i vaden, alltså."
"Hm." Hon resonerar med sig själv. "Aldrig svullet?"
"Nej."
"Jahapp. Då tror jag vi lämnar det som det är. Vi opererar ju inte i onödan. Det här är ju inget farligt. Det blir inga följdverkningar av åderbråck, så länge cirkulationen funkar."
"Jag förstår", säger jag och inser att jag får behålla min intressanta lilla defekt. Inte är jag speciellt ledsen för det.
"Nej", säger hon, "kanske om tio-tjugo år är situationen en annan. Och då är du välkommen tillbaka." Hon ler ett vackert leende och sträcker fram handen för att säga adjö.
"Ja, tack då", säger jag.
Då säger hon det som hon inte får säga. Det jag fruktar mest.
"Och jag tror inte att det där åderbråcket har uppstått av någon stollift. Nej, jag är helt säker."

Jäklar!

När jag skrev in mig, fick jag en blankett, en enkät, som jag ombads fylla i med mina synpunkter på vården.
Den slängde jag.

*****


Andra bloggar om: , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera.