Bussigt

Tänk! Det har blivit som en ny liten värld för mig, detta att åka buss till jobbet varje dag. Jag har ju alltid haft förmånen att ha nära, de senaste tjugo åren. Bussen har aldrig behövts.

Glädjande är också att bussåkandet bland folk i allmänhet har ökat rejält här i stan. För några år sedan organiserades hela trafiken om, med nya linjesträckningar och stor satsning på information. Det lönade sig. Lokaltrafiken funkar utmärkt.

Nu håller jag på att påverka mina kolleger att ställa bilen. Här körs för mycket privat, tycker jag. Även mina kvinnliga jobbarkompisar glider in med senaste modellen och parkerar max 15 meter från entrén. Det är lite skämmigt. Unga människor!

På den tur jag normalt tar varje morgon dyker samma människor upp. Man börjar känna igen flera av dem. Eftersom jag är allmänt människointresserad, kan jag inte låta bli att fundera och fantisera kring vilka de är, vart de skall ta vägen, och så vidare.

Där sitter ett större gäng små asiatiskfödda barn, som skall till skolan. Kul att höra deras snack, även om jag inte begriper ett dugg. Glada är de, och bara så motiverade att sticka till skolan, som bara barn i sju-åttaårsåldern kan vara.

En något vuxnare elev, förmodligen universitetsdito, har snuttekudden med sig och pratar oavbrutet i mobiltelefonen, ivrigt spanande ut genom alla fönster bussen kan erbjuda. Det verkar som han nyss har anlänt till stan och inte riktigt vet var han skall. På franska redogör han hela tiden för vad han ser. Förmodligen skall den han pratar med då förstå var han är och kan säga när han skall kliva av. Det verkar lite omständligt.

På några säten finns skrivböcker fastsatta i snören. Fritt fram för bussåkartankar. Jag bläddrar på måfå i en:
"Vad bra att det fins såna här böcker så jag slipper klottra på säterna."

Jo, det är bra!
*****

Andra bloggar om: Luleå, Kollektivtrafik