Lämplighetsintyg

Den senaste "kompisrekryteringen" till ett statligt toppjobb ställer onekligen frågan: Är politiker rätt i alla sammanhang. Måste en före detta minister, som avsagt sig sitt uppdrag frivilligt med automatik få ett nytt jobb av sin gamla arbetsgivare?

Kanske är Mikael Odenberg duktig. Vad vet jag. Men vem har han jämförts med, innan han sattes på sin nya post? Tidningarna skriver att det någon gång fanns ytterligare två kandidater, varav en inte ville ha jobbet. Den tredje är av någon anledning borta i skuggorna.

Redan där blir ju rekryteringsprocessen lite märklig. Skall man lita på Ola Alterå, som hävdar att herr Odenberg kom på tal redan i mars i fjol, alltså innan han sade upp sig från försvarsministeriet. Och den där som inte ville ha jobbet, hade förmodligen inte ens sökt. Det var någon som näringsdepartementet såg som lämplig.

Här är det alltså inget snack om extern rekrytering, trots löften innan valet. Här är det ryggdunk och svågerpolitik som gäller.

Olof Ruin, Statsvetare, undrar på DN Debatt idag, om det överhuvudtaget är någon som vill bli politiker, eller utnämnd till generaldirektör i fortsättningen. Offentlighetens strålkastare blir hämsko anser han. Måhända är det så.

Men jag har också ytterst svårt att förstå varför den som väljer en politisk bana skall vara så in i norden skyddad resten av sitt liv. Tydligen var det steg som regeringskandidaterna utfäste löften om innan valet, och som skulle innebära nya friska idéer vad gäller utnämningar, alltför djärvt.

För vart skall det sluta om vem som helst, kreti och pleti börjar söka offentligt utlysta statliga tjänter? Tänk om det dyker upp någon från ingenstans, som stämmer mot kravprofilen. Någon som man inte vet ett dugg om vad gäller ideologi och politik. Skrämmande, tydligen. Vitalitetstecken, anser jag.

Men så modigt är inte styret. Det skyddar, ryggdunkar, och puttar på sina gelikar mot höjderna. Externa blir kandidaterna hur lätt som helst, genom att man använder en extern konsult, som rekryterare.

Så får vi ett frälse av enkelriktad karaktär på de statliga högsta positionerna. Chefer skall de vara.
Särskilt bra blir de sällan.

*****


Andra bloggar om: Chefer, Utnämningspolitik, Regeringen, Mikael Odenberg, Nepotism