Rösten

Såg du filmen "Little voice", någon gång på nittiotalet? Den, där Patsy och Edinas^*) hysteriska "sekreterare" plötsligt spelade en seriös roll, med stor framgång. Ibland är det svårt att se någon, som blivit förknippad med något helt annat, i en ny roll. Men i den filmen glömde man rätt snabbt att det var just hon.

Filmen handlar i korthet om en ung flicka, som sörjer sin älskade, bortgångne far, genom att dagarna i ända spela hans favoritskivor. Isolerad och ensam på sitt rum, går hon sin alkoholiserade mamma på nerverna. Mamman är ute och raggar karlar, och råkar en gång dra hem en agent. Åtminstone kallar han sig så. Han får av en slump höra dotterns sångkonst, där hon sitter och sjunger med till skivorna, och blir helt betagen. Hur det går talar jag inte om.

Se filmen, om du inte gjort det.

Ikväll har jag sett den igen. I en teaterversion på Norrbottensteatern. Lite svartare än jag minns filmen, men bra. Och vilken röst hon har, Karin Paulin, som spelar huvudrollen Stjärna. Man tror inte det är sant. Hon kan bli vem som helst från Piaf till Garland, eller Streisand. Knotter på kroppen. Jag lovar.

Att Karin Paulin inte är mer känd än vad hon är, framstår som en gåta för mig. Jag har hört henne i flera sammanhang och varit förundrad. Men jag tror hon själv har valt. Precis som i rollen. Hon vill inte bli känd. Hon vill behålla sin skatt.

Tur att hon gläntar på locket för oss ibland.

Ta chansen, vid tillfälle!

*****



^*)TV-serien "Helt hysteriskt".

Recension från premiären i februari.

Läs mer!

Andra bloggar om: Luleå, Norrbottensteatern, Teater