När jag går en liten inköpsrunda i en av mina vanligaste matbutiker, slår det mig att jag ändrat vanor. Ett litet steg i taget mot en större kräsenhet. Inte så att jag väljer andra råvaror. Nej istället försöker jag tänka till och ta ett alternativ av samma "art", om jag får kalla det så. Sedan en tid tillbaka åker bara kravmärkta bananer ner i korgen. Liksom ekologisk mjölk och bara närproducerat kött. Och vem kan motstå norrbottniska tomater, mognade i heldygnsljus och plockade sedan de mognat färdigt på sin kvist. Tomater är annars mer eller mindre bannlysta hos oss. Definitivt under vintern.
Det är glädjande hur mycket närproducerat som numera fyller diskarna, även om allt jag köper inte kan produceras här. Men framsteg har jag gjort. Och de fortsätter. Det är inte svårt. Det är bara att studera etiketten lite mera noggrannt. Efter ett tag går det automatiskt.
Tydligen har fler och fler börjat tänka som jag, för efterfrågan på ekologiskt och närproducerat ökar hela tiden. Och de heliga marknadskrafterna kan väl förstås också ordna så att prisskillnaderna mot "traditionella" varor blir mindre och mindre. Ju fler som köper, desto billigare blir det.
Glädjande är också att producenter har börjat få tänka om. Opinion skapar kreativitet. Ta bara ett exempel, som i och för sig inte kommer från matvärlden, men ändå. I mitten av 80-talet började det pratas om hur vitt papper blev vitt. Det klorblektes. Med stor miljöpåverkan. "Det går inte på något annat sätt", sa fabrikörerna. Men opinionen ville annat. Och en period på ett par år fanns oblekt kopieringspapper. Det funkade lika bra, tills någon på ett av pappersbruken i Norrbotten fick en snilleblixt och började bleka papper med syre. Koncentrerad luft, alltså. Och snart var tekniken spridd.
"Det går inte att göra hållbar skagenröra utan E-tillsatser". Så ungefär, resonerar en producent som i sin smet tillsatt rekordmånga syntetiska tillsatser. Egentligen är det nog inte bara plast i själva burken. Innehållet liknar nog en nära släkting till materialet.
Det där läste jag i söndagens DN, som också berättar om Keldas fisksoppa, som till 0,2 (!!!) procent består av - ja vad tror ni - fisk! Resten är så kallade smakämnen, transfetter och andra tillsatser.
Camillas matuppror är en av flera konsumentreaktioner på hur vi misshandlar oss själva med dålig mat. Med kända och förmodligen mindre kända långsiktiga effekter på våra liv.
Så fort jag börjar prata med det här med andra, så kommer invändningarna. "Det blir för dyrt". "Jag har inte tid och läsa etiketter". Mitt råd är att ta en produkt i veckan, eller i månaden. Underskatta inte dig själv. Vad du gör har effekt.
Och du..... Lämna läsken i affären.
Den är dyr.
*****
Andra bloggar om: Mat, Miljö, Närproducerat, Ekologi
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att kommentera.