Mat och sån't

måndag, oktober 06, 2008

Störd

När jag inte gör vad jag ska på jobbet, så tycker jag att jag inte jobbar. Förstå mig rätt. Jag tycker inte att jag är ledig heller. Men jag har fruktansvärt dåligt samvete. Vad jag ska och inte ska bråkar mina hjärnhalvor om. Egentligen borde de känna till att jag ska göra olika saker. Det är min uppgift.

Mitt jobb består till största delen av kundkontakter. Per telefon eller mejl. Sällan personliga besök, även om det händer. Men idag har jag blivit hindrad. Jag har så att säga inte nått fram. För jag har suttit i möten. Ja ett möte, som egentligen var två, men som flöt in i varandra tidsmässigt. Givetvis var det nödvändiga möten. Väldigt behövliga faktiskt. Vi kom dessutom till beslut i två frågor. Alltså borde jag vara nöjd.

När jag då kommer tillbaka till min ordinarie stol har tiden sprungit iväg nästan en timme in på min ordinarie lunchrast. Varpå jag ursäktar mig och går iväg. Jag har en timmes lunch, äter min laxlasagne med stor njutning, eftersom den är god. Och min, eftersom jag betalt den själv. Om nu någon trodde att jag lagat den. Några ärenden hann jag också med, vilket betyder en sväng på Clas Ohlsson för att kolla om de fått in något nytt.

Tillbaka på jobbet kvart i ett, vilket betyder att hela tre kvart av min eftermiddag bara är som bortblåst. Hinner bara sätta mig ner och ta tag i de saker jag hade tänkt att jag skulle vara klar med på förmiddagen, då det blir dags för eftermiddagsfika. Med tårta... eller ja... toscakaka, som Sara bjuder på eftersom hon fyller år.

Straffet kommer efter tre. Det ringer infernaliskt. Vi kämpar och ursäktar oss, för att kunder får vänta. Det är Melbourne igen och det är Foz do Iguazu blandat med Kiruna och Teistungen. Och mycket, mycket mer. Naturligtvis blir det övertid.

Och jag inser förstås att det är mitt fel.
Eftersom jag inte jobbade före lunch.

*****


Andra bloggar om: , ,

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Välkommen att kommentera.