Lugn, bara lugn

Att stressen rinner av mig, när jag i stort sett varje helg flyttar ut till stugan i skogen vid havet, är ju själva anledningen till att jag gör det. Här njuter man av stillhet och tystnad. Tystnad som ibland är öronbedövande. Eller hur man nu skall beskriva det. Det är så tyst att man anstränger sig för att höra om det ändå inte finns något litet ljud någonstans därute i mörkret. Så var det igår kväll. Och jag var tvungen att gå ut på balkongen, altanen, eller förstubron med jämna mellanrum, för att testa igen. Jo - Det är tyst. Inte ens ett vindsus. Inte ett knäpp. Det blir nästan lite stressande.

Gråmulen morgon idag. Stilla. Fjärden har fått gå till vila under ett svagt istäcke. Bara lite här och lite där finns öppna vakar, där sälarna håller till. Och naturligtvis måste man ut och kolla. Står på bron och kikar på dem. Det är tyst. Till en början i varje fall. Men så hör jag ett ljud ifrån stranden. Hörseln skärps. Vad var det? Ett litet grymt, eller var det någon sur trut? Är det isen som pratar. Det är rätt vanligt så här års. Men det lät inte så. Tyvärr kommer ljudet från ett ställe, som skyms av en träddunge.

Stressnivån stiger. Frukosten får brytas mitt i vällingen (Eller var det lite före?), jag hoppar i kängorna, kränger på mig en dunväst över morgonrocken och trampar iväg ner mot stranden. Hoppas att ingen ser mig i min utstyrsel, mina taniga ben i skorna och min fladdrande morgonrock och iförd kamera. Risken är liten.

Inget ser jag där nere. Inte hör jag något heller. Det är nu knäpptyst igen. Förstås. Jag hade ju förstås förutsatt att ett gäng sälar skulle ligga och jäsa där bakom dungen. Men inte. Tomt.

Tar ett par bilder ut mot vakarna innan jag trampar in igen och fortsätter med frukosten. Och lugnet.




*****