Egokickar

- I viss mån sysslar vi med lagöverträdelser. Vi har bytt plats på prislappar i mataffärer, och flyttat affischer från lagliga affischeringsytor till olagliga. Jag ser det som ett trotsigt vardagsbeteende som syftar till att bryta normer.

- En sak som glömts bort i diskussionen om Anna Odells verk (Konstfackeleven, som spelade psyksjuk för en tid sedan. Min anm.) är att hon genom sin metod faktiskt försatte sig i en oerhört sårbar situation.

- Om en konstnär är beredd att göra någonting som har så allvarliga konsekvenser är det rimligt att anta att hon brinner för sin sak.

De här tre citaten är hämtade ur en artikel i dagens DN, som berättar hur Konstfacks elever, upplever den aktuella debatten om konst och konstnärer. Tre förmodat vuxna personer tycker tydligen att det är helt okej att i stort sett göra vad som helst i konstens namn. Inbegripet lagbrott och utnyttjande av allmän egendom, eller skattemedel.

Själv upplever jag gärna konst i olika former. Installationer, tavlor, dans, musik, performance. Provocerande eller estetiskt tilltalande. En del gillar jag. Annat kan jag vara utan.

Att tunnelbanevandalen kunnat sälja sitt "verk" är helt klart. Och jag vänder mig inte emot att någon kan betrakta filmsnutten som konst och är beredd att betala tusentals kronor för den. Det är fritt för var och en att själv definiera.

Men själva handlingen får förstås konsekvenser. Kostnader, som vi alla förväntas stå för.

Hur prislappsflyttarna dokumenterade sitt konstnärliga värv, vet jag inte. Kanske ställde de sig bara bakom närmsta hylla och fnittrade förtjust över tilltaget.

Inte heller förstår jag hur "psykfallet" dokumenterades. För vem gjordes det verket?


Ledsen.
Men jag tycker att exemplen ovan låter som vanlig barnslig trots.
Sexårs.

Och är det något som jag inte förstått, så förväntar jag mig en lektion här. Kommentera gärna.

*****


Andra bloggar om: Konstfack