Ögonblick i norr: Azorerna

Den största ön i gruppen, São Miguel, har 130000 invånare. Jordbruk, fiske och turism är huvudsakliga näringsgrenar. Antalet turister är stigande. Men någon massturism tror jag aldrig blir aktuell. Här finns i stort sett inga stränder. Klimatet är inte särskilt solvänligt, även om det är behagligt varmt. Den som åker hit är mer intresserad av natur, lugn och ro. Även invånarna verkar gilla det. Livet verkar avslappnat.

Religionen spelar mycket stor roll. Kanske är det så det blir i samhällen, som ligger isolerade. Under min vecka på ön firades São Christo, dvs Kristi himmelsfärd. Man börjar redan lördagen och söndagen innan och firar hela veckan. Det är festivaler, processioner, helgontillbedjan och olika riter som fyller dagarna. Givetvis festar man också. Glada fyrverkerier smäller man också av några kvällar. Det största av dem var en orgie av effekter. Jag har i alla fall aldrig sett något liknande. I tjugo minuter fylldes himlen. Stockholms småpuffar under Vattenfestivalen kunde nog ha hälsat hem, om det hade försökt tävla.

Vänligheten är stor. Hjälpsamheten likaså. Många talar utmärkt engelska. Trafiken är intensiv, men lugn. Och villigheten att släppa fram varandra är faktiskt häpnadsväckande. Det gäller både medbilister och fotgängare.

Visst finns plumpar i protokollet. Narkotikan har fått visst fäste på ön. Den skylls främst på emigranter som misslyckats borta i väster (Många azorer har sökt lyckan i USA och Canada under årens lopp.) och kommit tillbaka utblottade, för att åter söka framgång i hemlandet. A-laget sågs vid ett av torgen.

Men kriminaliteten är för övrigt mycket låg. Kan det också bero på det isolerade läget. Det är inte så lätt att försvinna, om man gjort något fuffens.

Lunchrast